torsdag 21 april 2016

Berättarfest på Österlen 2016




 

 


 

 

En gång för länge, länge sedan väcktes Solen av ljudet från bronslurar. Det var människorna som ville att hon skulle vakna och stiga upp. De längtade efter ljus och värme, de längtade efter gryningen.

 

Solen sträckte på sig och gäspade. Hon var morgontrött och ville helst rulla ihop sig och somna om. Då hördes det starka ljudet från jorden igen. Solen skakade sitt hår så att det slog gnistor om det och böjde sig ner över den blanka vattenytan. I ljuset från hennes nyvakna ansikte hoppade fiskarna i det glittrande havet. När hon kisade anade hon horisonten långt där borta och morgonskeppet som väntade på henne.

 

Det kan gott vänta, tänkte Solen och dröjde sig kvar i nattskeppets vagga. Hon blundade och skulle just till att somna om när en av fiskarna sprätte till med sin stjärtfena och nattskeppet krängde till. Solen tappade balansen och flög i en vid båge tills hon landade på morgonskeppet som förde henne mot gryningen. Så började Solens resa över himlavalvet.

 

Det här är början av en berättelse, så som jag brukar berätta den, utifrån de bilder som hittats bland ristningar på hällar och rakknivar från bronsåldern på Österlen. Här har jag formulerat den skriftligt, men den blir förstås annorlunda när jag berättar den muntligt och den förändras lite varje gång jag möter en ny publik. Bronsålderns bildspråk berättar om Solens ganska dramatiska resa upp till zenit, himlens högsta punkt, och avslutas med solnedgången där Solen går ombord på ett nattskepp. Berättelsen har en början, en vändpunkt och ett slut samt en huvudperson (Solen) vilket ger den en stomme, ett skelett, som berättaren kan brodera vidare kring med sina egna ord. Och det muntligt berättande kan i sin tur få lyssnaren att skapa egna bilder inom sig. Det händer ofta att åhörarna kommer fram till mig efter ett berättarmöte och säger att de såg bilder för sin inre syn när de lyssnade till berättelsen. Då förstår vi att någonting värdefullt har hänt, det har skett ett möte mellan berättaren, berättelsen och lyssnarna – ett möte där vi alla varit medskapande.

 

Berättandet, i dess olika former, är förmodligen lika gammalt som mänskligheten själv. Det handlar om vårt behov av att kommunicera, att klä våra föreställningar och upplevelser i ord, bilder, toner, rörelser – vi har många språk att berätta med och vi har ett behov av att uppleva berättelser. Från bronsåldern finns berättelsernas bilder kvar på hällar och föremål och kring dem kan vi fortsätta att berätta. De urgamla berättelserna om hur det är att vara människa, hur vi upplever vår tillvaro och föreställer oss det obegripliga fylls med nytt stoff och fortsätter att egga vår fantasi. Idag vet vi att det är jorden som rör sig, inte solen som stiger upp från horisonten i öster. Men vi använder fortfarande begreppen ”soluppgång” och ”solen går ner”, ta bara en titt på den populära solfilmen som visas i SVT:s nyhetsprogram på fredagarna, nu när året vrider sig från mörker till ljus.

 

De gamla berättelserna lever än och nya kommer ständigt till. Det blir berättarfest på Österlen i år, för alla som vill lyssna och berätta. Håll utkik efter ”Berättarfest på Österlen 2016” som invigs på Österlens museum den 25 juni och pågår runt om på Österlen till den 2 juli.

 

Maria Heijbel

Berättare

 

onsdag 6 april 2016

Skatten från Rörum

1958, jämnt 300 år efter freden i Roskilde, då Skåne blev svenskt, hittade skolvaktmästare Evald Persson 14 danska silvermynt i en klump strax söder om Rörums by. Mynten hade utsatts för brand, som varit så stark att mynten smälts samman. Evald anmälde fyndet, som man bör, till Österlens Museum och landsantikvarien. För ovanlighetens skull, gick riksantikvarien med på att låta Österlens Museum få behålla fyndet, och det är fortfarande i museets ägo.
De äldsta mynten är två markmynt från Christian IV´s regering. Det allra äldsta är präglat under myntmästare Hans Fleming (1612-1614). De yngsta mynten, bland annat en stor 4-markare, är från Christian V´s tid (1670-1699). Det innebär att man kan datera nedläggningen någotsånär. Det troligaste är att mynten gömts undan i samband med danskarnas försök att återinta Skåne åren 1678-1679.
En historia om att snapphanarna skulle ha bränt ner Rörums by har florerat i trakten, och den historien verkar trolig med tanke på det här fyndet. Tydligen skulle gästgivaren i Rörum ha lierat sig med snapphanar som gömde sig på Stenshuvud, och lett till att byn brändes ner. I så fall skulle väl snarare svenskarna vara skyldiga till nerbränningen. Men det lär vi aldrig få veta säkert.




//Ulf Danell
numismatiker och arkivarie på
Österlens Museum