Bronsåldersresan

Nu börjar en ny resa. Inte bara en resa i historien utan även en ny resa för museet in i den digitala världen. Vår utställning Petroglyfiskt var en succé och har varit saknad. Vi får fortfarande besökare som kommer och frågar om den.

Nu har planeringen börjat för att göra en ny digital utställning, som handlar om hur handeln med bronser kan ha fått bronsåldersmänniskor från denna delen av världen till att bege sig ut på havet och ner till den engelska ön Isle of Thanet. Vi kommer i utställningen berätta om ny forskning om dessa bronsföremål och presentera detta med hjälp av digital teknik. Vi kommer även att presentera en teori om hur det kan ha sett ut när dessa människor begav sig ut på havet, med en förhoppning att säkert ta sig fram till Isle of Thanet för idka byteshandel med andra handelsresanden som kanske kom söder ifrån.

På the Isle of Thanet finns det 11 stycken bronsåldershögar, varav sju tror man efter man har gjort studier på dessa mänskliga kvarlevor, att de har kommit ifrån Skandinavien. I närheten av Isle of Thanet har man även hittat ett 3000 år gammalt bronsåldersskepp, som numera huserar på museet i Dover. Kan det vara så att detta skeppet har levererat bärnstens- och pälsvaror från Skandinavien till den brittiska ön för att sedan frakta brons tillbaka till Norden?

Vi arbetar fortfarande under idéstadiet, men frågor uppkommer under arbetets gång. Hur har dessa människor klarat en sådan här lång färd? Vilka var det som fick åka? Vad finns det för kopplingar till alla dessa motiv av skepp som vi finner på våra hällristningar? Vi har även idéer hur det hela ska presenteras i digitalt format, men än så länge är det allt för tidigt att avslöja. Men den som väntar på något gott…

Det jag kan säga är att vi kommer att visa de föremål som vi har gjort studier av. Vi kommer även att åka till England för att köpa in nya kopior av dessa bronsföremål, för att man ska få sig en bild av hur de kan ha sett ut vid inköpstillfället för 3000 år sedan. Vi kommer även att presentera de äldre föremålen i 3D-format så man igen på våra Ipads har möjligheten att snurra och zooma in för att ta sig en närmare titt på dessa gamla vapen utan att förstöra dem. Men vi kommer även att komma med nya digitala lösningar och skapa en ny reseberättelse för den sugne besökaren att ta del av.

Utställningen kommer att invigas i juni, så nu är sommaren räddad!

 

Jeanette Gimmerstam

Antikvarie

Österlens museum

Julstök med flyktingar

Äntligen börjar vi landa efter ett intensivt och välbesökt julstök. Jag vågar inte ens tänka på hur många besökare vi hade men jag tror nog att det aldrig varit så mycket folk på något år. Men jag får nog börja från början.

Efter brist på kommunikation så föll det sig så att årets julskyltning och vårt julstök inte hamnade på samma helg som det varit alla andra år så för att försöka vända situationen till något positivt bestämde vi oss för att försöka få till ett kulturmöte mellan oss och våra flyktingar. Det kan nog tyckas att vi svenskar blir lite tokiga vid denna tid på året om man inte är van vid vår kultur.

Men hur skulle vi få ut informationen?  Med hjälp av en tolk kunde vi översätta vår affisch som skulle sättas upp till arabiska så det resulterade i att det stod på båda språken och samma text och motiv fanns på en stor vepa som hängdes ut på planket ut emot Storgatan. Det gav en hel del människor chansen att se vad vi hade på gång. Men hur skulle vi få ut informationen till de olika boendena i kommunen? Det slutade med att jag körde runt till flera boenden och helt enkelt traskade in där och pratade med dem. Det var många nyfikna blickar och många glada leenden när de förstod vad mitt syfte med besöket var. Det var inte så lätt att förmedla som jag i min okunnighet trodde och det insåg jag snart. På en del boende fanns det när jag var där ingen som kunde tala eller förstå svenska och de flesta talade ingen eller väldigt lite engelska, men med många skratt lyckades vi förstå varandra. Alla jag träffade var jätteintresserade och ville gärna komma men det är inte så enkelt för dem utifrån att ta sig in till Simrishamn.

Många tror att de får gott om pengar i bidrag men så är inte fallet, de har 27 kronor om dagen att röra sig med och det ska täcka hygienartiklar och dylikt så det är inte svårt att förstå att det för de flesta att det skulle kosta en mindre förmögenhet att ta bussen fram och tillbaka till Simrishamn. En familj jag fått väldigt bra kontakt med ville gärna komma in men när mannen presenterade sin familj för mig förstod jag snabbt att det skulle vara omöjligt för dem att ta sig in här. Jag omringades av en stor grupp glada och härliga personer i alla åldrar och så började han presentera de sina; This is my wife, wife, wife and 17 children (han stammade inte han hade faktiskt 3 fruar). Smått imponerade kunde jag inte hålla mig utan med glimten i ögat berättade att jag tyckte han var en väldigt produktiv man. Han berättade också att han faktiskt har 24 barn men han lyckades inte få med sig alla när de flydde.

Som mamma kan jag inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att tvingas fly och lämna kvar något barn. Glädjen och lättnaden att nästan hela familjen har lyckats fly till säkerheten men ändå leva med oron och rädslan över vad som händer de som inte kom med.

Efter detta insåg vi att det skulle behövas en buss för att hämta folk. Först försökte jag hitta något bussbolag som kunde sponsra oss med resan, men då december är den mest uppbokade månaden på året var det inte möjligt. Jag vill dock ge ett stort tack till Österlenbuss som verkligen gjorde allt i sin makt. För att ändå lösa transporten bestämde vi oss för att boka in en buss. I slutändan var det Kiviks buss och Taxi som körde in till Simrishamn från Gärsnäs och Stockeboda. Att det blev ifrån dessa platser var för det bor väldigt mycket barnfamiljer där och om julen är någons högtid så är det väl barnens och jag kan berätta att bussarna blev proppfulla.

Jag lärde mig enormt mycket när jag var ute och hälsade på, speciellt om hur lite jag egentligen visste.

Bara en sådan sak som att alla inte förstår arabiska var en insikt för mig. Det kvittar vilket språk man än talar, de flesta i Europa förstår ju engelska. Jag har dessförinnan tänkt att arabiska är väl för dem som engelska är för oss, men det insåg jag snabbt att så inte är fallet. Tyvärr hann vi inte få affischen översatt till fler språk men nu vet vi det inför framtiden.

Vi hade turen att få hjälp av ett antal personer som kunde hjälpa oss att tolka både från svenska och engelska till arabiska och farsi.

Inne i Simrishamn var jag runt och bad om sponsring då vi inte hade någon större budget satt åt sidan för detta arrangemang och jag vill tacka ICA Brunnshallen och Netto som ställde upp med tilltugg som frukt och pepparkakor. Dessutom blev vi sponsrade med reflexer av Österlens kraft och Österlenvulk som vi kunde lämna ut som julklappar till alla som kom.

När allting var fixat var det bara att hoppas på att det skulle komma folk. Jag hade svårt att sova natten mot söndag för tänk om ingen kom och de bara hade sagt att de skulle komma.

Jag hade inte behövt oroa mig.

På söndagen innan allt satte igång samlades vi som jobbade för en liten gemensam frukost och genomgång av dagens program. Min kollega Ulrika som skulle dokumentera dagen på film spelade in oss där vi i lugn och ro satt och åt. Det var väldigt roligt att titta på dessa filmer efteråt med lugnet innan och sen hur det blev mer och mer folk och volymen höjdes märkbart. De som tänker sig ett museum som en tyst och stilla plats skulle nog ramla baklänges om de hade varit här i söndags. Det var full fest!

På första våningen serverades glögg och utställningen ”Höra hemma” visades vid 2 tillfällen och Eddie Diab fanns tillgänglig för att tolka till arabiska och även plats där man kunde sitta och bara samtala.

På andra våningen kärnades det smör och maldes senap och i Rian hölls det föredrag om Österleningarnas emigration till Bornholm. Där berättades också lite julhistorier och Gloson kom på besök.

På tredje våningen fanns det en liten dansbana där Kabusatoner spelade och Cecilia Grankvist försökte vara panelhöna men alla ville dansa med henne så det blev inte riktigt som det var tänkt. I salen stod granen och där var även servering med kaffe, te, saft, frukt och pepparkakor som gick åt i rasande takt. Minst 3 gånger fick vi springa iväg och köpa mer. Vid ett bord kunde man göra pynt i form av apelsiner med band och nejlikor. På golvet lekte vi gamla jullekar som Prega ud prästens öja och Kasta typpa. Något jag uppmärksammade var att det var männen som lekte och bara några få barn medan kvinnorna satt och skrattade åt männen.  Ja de skrattade väldigt mycket åt/med mig med. De hade nog aldrig sett en vuxen kvinna ligga på golvet och kasta iväg saker med fötterna.

De fick lära sig dansen som är det närmsta en nationaldans vi har idag, den som alla kan och som traditionellt dansas 2 gånger om året. Små grodorna!

Den dansades många gånger då vi alla hade så roligt när vi dansade den och även om vi bara var ett par stycken som kunde sjunga texten så var vi fler som dansade. Vi raskade över isen med flickor, pojkar, bagare osv och raketen för iväg flera gånger. Jag var lite rädd att vi skulle stampa oss genom golvet och hamna i trädgårdsutställningen men det höll.

Vi hade besök av jultomten som delade ut julklappar till alla, stora som små. Jag tror nog att de flesta blev fotograferade tillsammans med tomten.

När bussarna gick tillbaka och lugnet lade sig igen över muséet kändes det som en virvelvind gått igenom lokalen men all den glädje och värme vi kände under dagen var värt varje städminut som gick åt.

Det känns som vi kunde sprida glädje och samhörighet och det är väl det som är meningen med julen.

Veronica Jeppsson

Museipedagog