Långsamhetens lov – eller?

Som fd arkeolog är jag ganska van att ha det långa perspektivet för ögonen. Saker får ta den tid det tar, det gäller att skynda långsamt, och ”vad gör det om hundra år” är begrepp som dyker upp allt som oftast när man reflekterar kring det man gör.
 

De museala konjunkturerna präglas av plötsliga, stora projektbidrag, digitaliseringsryck och omtwittrade sjösättanden av sökbara föremålsdatabaser på nätet varvat med uppblossande debatter om vad man egentligen ska ha museisamlingar till, skulle de inte kunna säljas av och varför finns vi egentligen till och för vem. På ett sätt är det en ganska ängslig bransch, museibranschen. Man har ofta en känsla av att ligga ett steg efter.

Då gäller det att hålla en någorlunda rak kurs mellan vågorna och tänka på det långa perspektivet. Själv har jag på mitt jobb sedan fyra år tillbaka ansvar för museisamlingarna, som hos oss omfattar 230 000 föremål, vad vi vet. Det är stundtals en hisnande tanke att det nu snart är hundra år sedan dessa föremål började samlas ihop av en då nybildad hembygdsförening på Österlen. Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne firar 100-årsjubileum nästa år. Och det är fortfarande de som äger dessa samlingar, som vi på Österlens museum är satta att förvalta.

För hundra år sedan var ambitionerna höga, mina föregångare arbetade i kölvattnet av otroligt välbesökta och djuplodande hembygdskurser, som anordnades i Simrishamn redan 1909. Folk gick man ur huse och besökte talrika utställningar, utfärder och föreläsningar om hembygden. Snacka om demokratiprojekt! Det skulle dagens kulturutredare ha gillat.

Insamlandet under seklet som gått har präglats av många olika personers olika strävanden, intressen och ambitioner. Miljontals arbetstimmar, analyser och tankemödor har lagts ner. Föregångarnas olika personligheter har gjort avtryck i samlingarna. Auktionsinrop, arkeologiska utgrävningar, testamenten och givmilda gåvor har bidragit till att samlingarna har vuxit och breddats. Projekt och upprop kring samlingarna har startats och avslutats. Utställningar av dem har roat, fascinerat och problematiserat. Inte sällan dyker samma idéer upp med några decenniers mellanrum.

I linje med att ha det långa perspektivet som utgångspunkt gäller det att inte bli för otålig när man arbetar med denna koloss till samling. Den har funnits länge och den kommer att finnas länge till, långt efter vår egen livstid.

Men för att museisamlingarna ska finnas kvar i framtiden krävs att man tar ömsint hand om dem. Därför arbetar jag, sakta men säkert, för att vi en dag ska få ett ordentligt museimagasin värt namnet. Trägen vinner!

 /Ulrika Wallebom, antikvarie och samlingsansvarig