måndag 20 oktober 2014

Tindras vecka på Österlens museum

Hej!
Det här är Tindra från årskurs 8 på Nils Holgerssonskolan! Jag har praoat på muséet den här veckan och sett några riktigt skumma saker. Då menar jag riktigt skumma, som platta grodor och tecknade gubbar som dansar på gravar.¹

På måndagen när jag först kom hit satt alla och drack kaffe som om det var 1899,² och diskuterade hur det skulle gå med deras höstlovsaktiviteter. De hade nämligen planerat en stadsrunda med en mobiltelefon som hjälpmedel, vilket låter betydligt lättare och mer logiskt än vad det är.
Senare den dagen hjälpte jag till med att förbereda stenslöjd (saker, annat än de uppenbara stenarna, som behövs är lim, akrylfärg, papper, penslar, vatten, döda djur och ett stort tålamod). Meningen var att barn med höstlov skulle komma och limma ihop de stenbitar de tyckte var intressantast och måla något på dem, vilket hände. Märkligt nog var det väldigt få som kom och ville testa det här, förhoppningsvis får de möjlighet att testa igen eftersom: "stenlagd är vägen till visdom".
/ Tindra, 16/10-14, Österlens Museums Kontor, ca 11:02.³

Under tisdagen fick jag en introduktion till muséets många hemsidor, och vilka bilder och föremål man kan se på dem, plus vilka andra muséer som muséet samarbetar med. Efter det testade vi appen och att gå rundan, om man kan lita på Ulrika gick det mycket bättre än sist, och det slog bara fel på ungefär 10 meter eller så. Det är ingenting när man ska se spår efter en tätt byggd medeltida stad med väldigt lite bevarat.
Efter den kalla stadsvandringen följde jag med Håkan som arbetar med arkivet, han visade var det topphemliga välbevakade textilmagasinet ligger. Där fanns hundratals olika särkar, förkläden, hattar, kängor och brudklänningar av siden prydda med olika band. Faktum är att det fanns en hel del brudklänningar av siden, eftersom många gärna sparade sina brudklänningar medan de kanske gjorde sig av med kläder de hade till vardags. Sedan gick vi till det ännu hemligare arkivet för målningar, böcker och möbler. Där fick jag hjälpa till att flytta på några tavlor och några exemplar av Cimbrishamnsbladet inpackade i kartongpapper. De äldsta tidningarna jag såg var ifrån 1899! Tänk att det finns kvar dagstidningar ifrån 115 år sedan!  (Ifall ni undrar kostade en årsprenumeration 3 kronor år 1936.)

På onsdagen hände det något dramatiskt. Jag fick hjälpa till att öppna några av muséets utställningar. Det är svårare än det låter, eftersom det verkar finnas hur många fjärrkontroller och CD-spelare som helst att starta! Efter det fick jag höra om hur Jaime och Ulrika sliter med att föra in och katalogisera objekt digitalt. På eftermiddagen skulle vi föra in ljudfiler i appen (inte en dag för tidigt), men vi upptäckte att våra inspelade ljud var i fel filformat. Jag undrar vem som kunde konvertera wav-filer till mp3-filer och förde över dem i programmet...
På torsdag morgon hände det igen! Fast den här gången fick jag öppna alla utställningarna själv, med endast en enorm låda fjärrkontroller och lite hjälp av museichefen Lena Alebo. Jag fick igång allting, förutom en skum skärm i utställningen Petroglyfiskt som kallas Flat Frog, och en plastkupol som ska spela upp människors barndomsminnen. Biografen är mycket trevligare, med en logisk projektor som visar några över hundra år gamla filmklipp!

Detta skriver jag precis som det händer. Nu är nu. Museipedagogen Veronica (som även höll i stenslöjden) ser fram emot att klä sig i en lång grön klänning och låtsas att hon är en medeltida bagare och vispar ihop en smet. Jag testar GPS:en på min telefon och väntar på att en person som heter Lotta ska kunna hjälpa mig att få igång den platta grodan och plastkupolen.
På torsdag eftermiddag ställde sig Veronica vid en grill för att baka äppelmunkar, vilket är en slags söt liten bulle med en kanel- och sockerdoppad äppelbit som man steker i ett speciellt munkjärn. Varma är de delikata, och de smakar på något mystiskt sätt bättre om man äter dem utomhus när det blåser och regnar för fullt. Iallafall så stod Veronica där ute medan jag och två som arbetar med digitala saker för muséet, och heter Urban och Jaime, hjälpte de första att installera appen och rundan. Det tog ett tag, och efter att de hade gått kom det ingen förrän kvart över tre. De gick och det första sällskapet kom tillbaka för att äta äppelmunkar och dricka äppelmust. Lite efter klockan fyra (när aktiviteten tog slut) upptäckte vi att de som gett sig ut för ca 45 minuter sedan inte var klara... Själva rundan tog alltså mycket längre tid än vad vi från början trott. Vi rekommenderar att komma inom den första timmen för att hinna med allting utan att behöva stressa.

På fredag morgon anlände jag som vanligt klockan nio. Även idag fick jag hjälpa till med att starta alla dessa miljoner CD- och DVD-spelare i muséet. Plastkupolen fick jag inte igång idag heller, men jag slapp försöka starta den platta grodan. Medan jag satte igång ljuden till Trädgårdar på Österlen lyckades jag skrämma mig själv... Jag tyckte att jag hörde någon annan gå omkring, men det var visst ett av de inspelade ljuden!

Idag kommer vi att hålla i samma höstlovsaktiviteter igen, och de som vill/kan/orkar/är sugna på äppelmunkar kommer att få appen installerad på sina telefoner, ett häfte med information om medeltidens Simrishamn och, när de förhoppningsviskommer tillbaka, äppelmunkar. Idag bakas de inomhus på grund av vädret.
Jag har för det mesta verkligen uppskattat att praoa här. Det intressantaste var nog att få se magasinen med textil och gamla möbler, och filmerna i biografen i utställningen Personligt. Det var väldigt intressant att se hur mycket Simrishamn har förändrats, och det får mig verkligen att önska att jag hade en tidsmaskin. Då menar jag en sådan där man förflyttar sig ifrån en plats i rumtiden till en annan. Jag hade gärna haft något mer än bara Tidsmaskinen, även om den är trevlig också, men den får mig också att önska att jag kunde resa i tiden... Det kanske är det som är det svåra med museum, att man bara ser det som finns kvar av saker som redan har hänt... Eller så är det därför man vill jobba där, för att så många som möjligt ska kunna se spåren av vad som har varit. Det kanske är nyttigt att önska att man hade en tidsmaskin för att se hur andra har haft det, bara man inte glömmer bort att man faktiskt lever nu... vad nu nuet är.

/Tindra, praofessionell praoelev på Österlens Museum

¹= I utställningen Petroglyfiskt på bottenvåningen finns en pekskärm med information om bronsåldern som heter Flat Frog (på svenska: platt groda). I samma utställning finns också ett speciellt rum om Kiviksgraven där man kan delta i en begravningsprocession med animerade gubbar som ska likna figurer som setts på hällristningar och i graven.
²= På 1800-talet började väldigt många svenskar dricka en väldig mängd kaffe. Somliga tror att det fortfarande är 1800-talet. Eller så låtsas de bara för att förvilla nytänkare som inte dricker kaffe.
³= Bara ungefär. Jag hade ingen klocka framme när jag sade dessa kloka ord.
= Nästan det enda synliga spåret av det medeltida Simrishamn är Sankt Nikolai Kyrka, och även den har förändrats.
= Jag konverterade filerna.
= se punkt ¹
= Alla utställningarna har massor av inspelade ljud. Det här är ett av de mer förvirrande, och ska nog låta som att någon trädgårdsmästare går omkring, men det är inte så lätt att förstå när man inte är inne i själva utställningen antar jag.
⁸= Sannolikheten att komma tillbaka är 10 på 10, jag lovar.
⁹=appen där rundan genom det medeltida Simrishamn heter Tidsmaskinen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar