torsdag 18 juli 2013

Gustaf III (1771-1792)

Gustaf III föddes i Wrangelska palatset i Stockholm den 24 januari 1746 (vilket motsvarar den 13 januari i den gregorianska kalendern som infördes 1753). Han var Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son. Han blev tidigt påverkad av upplysningstidens anda och upplevde den allt större splittringen mellan politiska partier, riksdag och kungens minskade inflytande i politiken. Som 20-åring blev han bortgift med den likaledes 20-åriga danska prinsessan Sofia Magdalena. De gifte sig i Köpenhamn den 1 oktober 1766, men Gustaf var inte ens där! De möttes i senare Helsingborg, men förhållandet blev kyligt.

Adolf Fredrik dog 1771 medan Gustaf var i Frankrike och samspråkade med Louis XV. Han kröntes den 29 maj. Året efter gjorde han en statskupp och blev enväldig. I augusti lade han fram en ny regeringsform, som med tiden ändrade en mängd lagar i upplysningstidens anda. Den nya myntrealisationen 1777 gjorde att en mängd äldre sedlar kunde inlösas för halva ursprungliga värdet.

1 riksdaler 1782. Myntmästare Olof Lidijn (1773-1819). Upplaga 653651 st. Vikt 29,25 gram. Diameter 41 mm.

Gustaf III var den första statschef som erkände USA som en ny stat 1777 och han följde revolutionen där med stort intresse. Den 23 augusti 1784 införskaffade han den karibiska ön S:t Barthélemy från Frankrikes kung Louis XVI. Under åren 1788-1790 krigade han med Ryssland och sin kusin Katarina II och lät då prägla egna ryska 5-kopeksmynt i Avesta för att användas av den svenska armén. Den 16 mars 1792 skadesköts han av Jacob Johan Anckarström på operan i Stockholm och dog 13 dagar senare av blodförgiftning av dåligt skötta sår. Hans barn (om det nu var hans egna) med Sofia Magdalena var Gustaf Adolph (1778-1837) och Karl Gustav (1782-1783), hertig av Småland.


/Ulf Danell

Österlens Museum

torsdag 11 juli 2013

Analogisera mera

en hyllning till det handfasta museiarbetet
Museifolk är vana att arbeta i projektform. Fortlöpande finansiering för arbetet saknas, metodisk sortering och rengöring av museiföremål i långa banor är inget som lockar i ansökningarna om medel. Ord på modet i de ändlösa bidragsansökningarna är digitalisering, tillgängliggörande, levandegörande, och nu senast, angelägliggörande. Gemensamt för alla lyckade ansökningar är att man på ett och annat sätt ska digitalisera och lägga ut information om museiföremålen på nätet.
Men vad som lätt glöms bort är att man innan man gör allt detta har en massa praktiskt arbete framför sig. Jag är rätt säker på att det inte bara gäller oss på Österlens museum. Det hela bottnar i att vi inte har några ändamålsenliga magasinslokaler i kombination med för lite personal och för många hastigt påkomna flyttar av föremålen de senaste hundra åren. Kort sagt: det är en salig röra i många av våra magasin. Och inte städat på länge.
Innan de fina digitala museiföremålen ligger ute på Internet måste man: Leta nycklar, byta glödlampor, hitta stegar, dammsuga krypande, bära skurhinkar, slå i gamla handskrivna liggare, hyra släp, köra truck, skaffa packlådor och dricka en massa kaffe samtidigt som man intervjuar f. d. museianställda. Man mår dåligt när man inte får göra allt detta, efter som man vet att det så väl behövs.
Därför mår jag extra bra nu så här inför semestern. I flera veckor har jag fått syssla med allt detta. Det analoga, praktiska, handfasta, skitiga och – tillslut – såpdoftande arbetet med våra museiföremål. Det har varit underbart.
Det började redan i maj då vi for ut till lantbruksmuseet i Hammenhög. Här finns enorma lokaler i en gammal gård där föremål ur lantbrukets historia visas av ett gäng frivilliga, mycket entusiastiska pensionerade lantbrukare. Utställningarna är välbesökta sommartid av både bofasta och sommargäster. Men på hölogarna, i de gamla stallarna och i grishuset finns en massa museiföremål förvarade, som många gånger inte alls har med lantbruk att göra. Barnvagnar, amerikakoffertar, ett myller av målade kistor och skåp och till och med gustavianska, stoppade soffor har stått lagrade här i många år. En fest för or och andra trägnagare och ett eldorado för möss och dammråttor. Här tog vi i med stortag under tre veckors tid, bar och kånkade, dammsög och skurade, märkte och fotograferade, packade och organiserade. Och fikade.
Därefter fortsatte vi direkt till garverimuseet i Simrishamn. Här, i ett av Simrishamns äldsta hus, finns ett fullkomligt unikt litet museum med en intakt utställning från år 1926. Det hela drivs av f d anställda vid den en gång största arbetsgivaren i stan – Ehrnbergs läderfabrik, med verksamhet och kunder över hela världen. Inte heller här hade det städats på länge. Inventeringar av alla föremålen hade aldrig gjorts. Den tidvis mycket höga luftfuktigheten hade fått mögel att frodas på insidan av monterglasen. Också här fick vi tillfälle för mycket analogt museiarbete. Resultatet? Såpskurade 1600-talsgolv, prydliga inventarielistor, omhändertagna vindsfynd och glada frivilligarbetare.
Nu återstår bara frågan: varför är det inte lika kul att städa hemma?                                                                

/Ulrika Wallebom, antikvarie