torsdag 19 december 2013

Reflektioner över gångna och nya projekt

Nu i slutet på året sitter man och avslutar ett långvarigt projekt med ändlösa redovisningar och rapportskrivningar. Det får en att tänka på projekt som har varit och de som komma skall. På museer och troligtvis på många andra arbetsplatser arbetar man nuförtiden i projektform. Man skriver projektidéer, projektplaner, lägger budgetar och söker pengar. Om man vill arbeta med verksamhetsutveckling behöver man oftast söka pengar eftersom det ofta inte finns plats i den ordinarie budgeten.

År 2013 arbetade jag aktivt med fyra projekt. Det första projektet var att utföra en digital hällristningsutställning som skulle generera ny utställningsteknik, ny pedagogik samtidigt som hällristningarna skulle synliggöras på ett nytt sätt. Resultatet har varit lyckat, med några smärre vägbulor på vägen och under tiden. Samtidigt som utställningsarbetet fortlöpte arbetade jag även med ett bronsåldersprojekt. Det var väldigt annorlunda jämfört med utställningsarbetet då jag arbetade mer praktiskt med inventering av föremål, arkeologiska rapporter, litteratur och annat som berörde bronsåldern på Österlen. Informationen och kunskapen som insamlades från bronsåldersprojektet kunde användas i både utställningsprojektet och det Leaderprojektet jag just nu håller på att avsluta. Leaderprojektet har varit ett två år långt projekt som också hade som huvudsyfte att synliggöra de sydostliga skånska hällristningarna. Detta har genererat en del evenemang kring hällristningarna, påbörjade samarbeten med markägare och byalag, utåtriktad verksamhet gentemot näringsliv, turism och bestämmande makter. Men främst har arbetet kretsat kring en hemsida som ska informera allmänheten, skolor och forskare om hällristningarna på Österlen. Denna hemsida är en del av en vision om att det någon gång i framtiden ska finnas ett skånskt hällristningscentrum placerat i Simrishamn. Det sista projektet som jag har varit aktiv i är ett nytt projekt som kommer att fortlöpa under år 2014. Det är ett kulturhistoriskt projekt som kommer att handla om platsberättelser och hur man kan förmedla det via sociala medier såsom Wikipedia och Youtube. Mer om detta kommer jag att berätta om i ett senare blogginlägg.

Med alla dessa projekt som nu har eller kommer att avslutas, så kommer nya funderingar upp. Vad händer när projekten avslutas och pengarna tar slut? Vad händer med det nya sättet att arbeta med historisk förmedling i teknikutställningar. Vad händer med den nya pedagogiken? Vem kommer att sköta, driva och uppdatera hemsidan? Kommer den att förbli statisk och falla i glömska i det alltmer växande internethavet? Dessa tankar kommer upp till ytan då vi i år också var med om att ta ett annat projekt ner i graven. Vår öppnade hemsida www.digitalasamlingar.se gick en långsam död till mötes och är nu borttagen ifrån internet. Detta berodde på en del olika faktorer, bland annat buggar i systemet och pengabrist. Numera kan man inte se Österlens museums textilier på webben. Förhoppningsvis kan man någon gång i framtiden göra det. En sak som vi har lärt oss av det projektet är att inte ha för bråttom. Man kan inte alltid vara först utan ibland kan det vara bra att undersöka, låta andra pröva och sedan ge sig på något mer hållbart alternativ. Det har också lärt oss att man bör arbeta vidare och bygga upp de idéer och projekt man har påbörjat. Därför kommer vi nu under början av året skriva nya projektidéer som är påbyggnader av de projekt som har avslutats detta år, nämligen ny teknik, ny pedagogik, nya samarbeten och fortsatt synliggörande av Österlens hällristningar.

Jeanette Gimmerstam, Antikvarie, Österlens museum

måndag 9 december 2013

Carl XIII (1809-1818)

 


Carl XIII (1809-1818)




Som son till kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika, var Carl yngre bror till Gustav III och kusin till Katarina II av Ryssland. Han föddes den 26 september 1748 i Wrangelska palatset i Stockholm, och gifte sig den 7 juli 1774 med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, vars far var yngre bror till Adolf Fredrik. Kusinäktenskapet innebar slutet på den Holstein-Gottorpska ätten i Sverige. Gustav IV Adolfs barn hade förlorat sin arvsrätt till kungatronen och Carls och Hedvigs barn dog bägge inom loppet av en vecka efter födseln. Carl sägs ha varit far till Carl Axel Löwenhielm med sin älskarinna Augusta von Fersen. Carl Löwenhielm, som levde mellan den 3 november 1772 och den 9 juni 1861, blev en svensk greve, militär, diplomat, och en av rikets herrar och politiker (däribland statsråd 1822–1839). Han kunde dock inte bli kung, så Carl XIII fick adoptera. Först adopterade han dansken Kristian August, men han dog av ett slaganfall den 28 maj 1810 efter bara 4 månader som Sveriges kronprins. Ett rykte gick att riksmarskalken Axel von Fersen d.y. hade giftmördat kronprinsen, och den 20 juni lynchades och mördades han orätteligen av en uppretad folkmassa i Stockholm.

Detta gjorde att Carl XIII fick leta efter en ny adoptivson. Valet föll på den franske fältmarskalken Jean-Baptiste Bernadotte, som hade deltagit i Napoleonkrigen. Jean-Baptiste fick ta det mer svenskklingande namnet Carl Johan och var den som de facto regerade Sverige från och med 1811. Han såg till att Norge tvingades i union med Sverige den 4 november 1814. Carl XIII hann vara Norges kung under namnet Karl II under 3 år och 3 månader, innan han avled den 5 februari 1818 av ålderskrämpor, men sedan 1811 hade han ändå inte gjort mycket väsen av sig. Fortsättning följer...

/Ulf Danell
Österlens Museum







  


torsdag 5 december 2013

Vad ska museet egentligen samla på?

Nostalgi för mig - kanske för dig?


På Österlens museum pågår just nu ett projekt som handlar om de stora samlingar som finns i magasin och arkiv. Projektet genomförs tillsammans med Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, som äger samlingarna som museet förvaltar. Slutmålet är att få till skriftliga, väl genomdiskuterade riktlinjer, där man gemensamt har bestämt vad som är viktigt att samla på i framtiden för att vi ska ha en samling som täcker hela Österlen och alla österleningar genom tiderna, ända fram till idag.

Som det är idag innehåller magasinen föremål från Österlens historia från framför allt perioden 1850-1930 – saker från de senaste 80 åren saknas nästan helt. Vi som har jobbat med projektet är födda runt 1970, vi har snabbt kunnat konstatera att det inte finns ett enda föremål i samlingarna som får oss att bli personligen nostalgiska. Och det gäller ju även generationen över oss, för att inte tala om våra egna barn och barnbarn. Därför brådskar det att samla in dessa föremål, om vi vill vara angelägna för framtidens museibesökare.

Men vilka föremål och berättelser är egentligen ”typiskt österlent”? Vems historia är det som berättas? Vad är Österlens särart i vår globala värld, med massproducerade föremål? Hur ser våra befintliga samlingar ut, vilka luckor finns, och vad har vi ”för mycket av” i våra trångbodda magasin? Vad ska vi inte samla på? Det är mycket som ska diskuteras igenom, och det är många brännbara frågor som vi behöver ta ställning till innan riktlinjerna är klara.

Just nu pågår arbetet med att sammanställa en rapport över museets och föreningens interna diskussioner kring dessa frågeställningar. Nu närmast kommer vi att ordna en udda miniutställning i samband med museets julmarknad söndagen den 8 december kl 13-18 – nostalgi utlovas! Nästa steg är att låta frågorna nå ut till en större allmänhet, och Föreningens över 600 medlemmar. Efter nyår kommer arbetet att fortsätta, tack vare nyligen beviljade medel från Föreningen. Håll därför ögon och öron öppna – det lär höras mer om de kommande insamlingsriktlinjerna på Österlens museum.


/Ulrika Wallebom, antikvarie

fredag 22 november 2013

Att vårda långsiktigt

Österlens Museum driver sedan ett par år ett projekt som heter Se och vårda – projektet går ut på att vårda och tillgängliggöra fornlämningar på Österlen, samt att inventera och underhålla informationsskyltar. 2013 års insatser är nu avslutade. Liksom under tidigare år var vissa av vårdinsatserna koncentrerade till området kring Gladsax, där ett järnåldersgravfält på Munkabacken, en gånggrift i hög vid gården Ekenäs och en borganläggning vid namn Gladsaxehus vårdades ömt. Dessutom genomfördes vårdinsatser vid ytterligare fyra fornlämningar, nämligen en dös i Vik, Tågarpsdösen utanför Östra Tommarp, Stenkilshällristningen i Simrislund och Bragestenarnas hällristningsområde utanför Gislöv. I år tillkom även ett medeltida kapell i Sankt Olof. De åtta kulturmiljöerna, med sammanlagt nio fornlämningar, representerar fyra olika tidsperioder, fyra olika vårdbehov och olika lägen i landskapet....

Årets vårdande inleddes med att informationsskyltar vid sex olika fornlämningar ersatte med nya. De nya skyltarna sattes upp vid Horsahallens hällristningsområde i Simrislund, Storehöj i Viarp, Bolshög vid Bolshögs kyrka, klostret i Tommarp, Gladsaxehus i Gladsax och kolerakyrkogården i Baskemölla. Besök gärna fornlämningarna och läs på de nya skyltarna!

En relativt stor vårdinsats utfördes vid Bragestenarna, strax söder om Gislöv. Hällristningsområdet består av en större häll med bl.a. 10 skepp och 70 skålgropar och en mindre med bl.a. fyra skepp och sju skålgropar. Hällristningarna är grunt ristade och därför svåra att observera under dagtid. I släpljus framträder de desto tydligare. Då hällen var på väg att försvinna in under den omgivande grässvålen, bestämde vi oss för att torva av ordentligt längs kanterna. Resultatet blev en betydligt mer framträdande häll.

Men den största vårdinsatsen utfördes vid Stenkilsristningen. Denna relativt stora, men ganska okända häll ligger i de södra delarna av Simrislund, ca 500 meter sydväst om den välkända hällristningen Yxornas häll. Stenkilsristningen består bl.a. av 27 skeppsfigurer, fyra människofigurer och sju yxor. Förutom sedvanlig vård, så gjordes även en ovanlig vårdinsats, en så kallad ”spritning” i augusti i år. Industrietanol (95 %) sprutades på hällen i syfte att försöka få bort lavarna och mossorna. Därefter täcktes hällen över med plast och slutligen med presenningar. Plasten skall ligga kvar till våren 2014. När den sedan tas bort kan hällen sopas ren från lavar så att ristningarna framträder bättre. Detta är en metod som bl.a. har använts på hällristningar i Tanum och i Norge med gott resultat.

En anledning till att kapellet i Sankt Olof valdes ut som vårdobjekt var att det under juli månad avhölls ett symposium i Sankt Olof, Lunds stifts viktigaste pilgrimsmål. Med anledning av symposiet utfördes även en arkeologisk undersökning av kapellet. Men för att överhuvudtaget kunna genomföra undersökningen röjdes det vanvårdade fornlämningsområdet rejält under två dagar i maj. Vi som jobbar med projekt Se och vårda känner att vi har lagt grunden för ett långsiktigt projekt med medel från Länsstyrelsen i Skåne. Genom årets vårdinsatser har vi tillgängliggjort och levandegjort fornlämningarna och deras historia.

Lars Jönsson, Österlenarkeologi

fredag 8 november 2013

Arkivens Dag 9 november

Lördagen den 9 november är det åter dags att fira Arkivens Dag. På Österlens Museum har vi öppet 10-14. Årets tema är Flora och Fauna. Vi uppmärksammar Fil.Dr. Malte Oscar Malte, uppväxt i Skillinge och som sedan 1910 arbetade med växtförädling i Amerika. Han var med på flera expeditioner i Canadas vildmarker för att samla in växter till forskningen. I utställningen visas också botaniska samlingar från vårt arkiv. Österlens Släkt- och Folklivsforskarförening finns på plats och hjälper till med släktforskning.


Malte var äldsta sonen till handlanden Palle Edvard Petersson och Hanna Åstradsdotter och växte upp på gården Skillinge nr. 9 i Östra Hoby socken. Efter skolan i Skillinge, fortsatte han utbildningen vid Ystads högre allmänna läroverk mellan 1892 och 1898 och sedan vid Lunds Universitet mellan 1899 och 1910. Under sin vistelse i Lund var Malte under sex år amanuens vid universitetets botaniska trädgård och tjänstgjorde periodvis som extra assistent vid Sveriges Utsädesförening i Svalöv och var dessutom under några terminer extralärare vid Kristianstads högre allmänna läroverk. Sista året i Sverige tog han både fil.lic.-examen med botanik som huvudämne och disputerade för filosofie doktorsgrad på en avhandling om ”Embryologiska och cytologiska undersökningar öfver Mercurialis annua L.”. På hösten avreste Malte till Canada, där han fått anställning i statens tjänst vid jordbruksdepartementets utsädesavdelning. Redan två år senare blev han utnämnd till statens foderväxtexpert och chef för The Division of Forage Plants, Experimental Farm, och hade senare en tjänst på Canadas Nationalmuseum i Ottawa. Vi visar också botaniska teckningar från Gyllebo, handmålade av Mathilda Fitinghoff under sommaren och hösten 1825.



9 november kl 10 till 14

Österlens museum

Storgatan 24

272 31 Simrishamn



//Ulf Danell
Österlens Museum

fredag 25 oktober 2013

Att samla

De senaste månaderna har jag suttit i många och långa diskussioner och talat om att samla. Vad är det och varför samlar man? Är det för att man är ett museum som insamlar och bevarar föremål, företeelser och berättelser från en svunnen tid eller är man en privatperson som älskar att samla på saker? Kanske samlar man för att komplettera en samling av specifika föremål. I början av samlandet samlar man ofta urskiljningslöst, man vet ännu inte hur ens samling ska se ut, man vill ha ett grundmaterial att jobba med. Då handlar det gärna om kvantitet istället för kvalitet. Men ju längre tid man samlar så utkristalliserar sig urvalet som det viktigaste när det handlar om samlande och samlingen. Vid varje val så väljer man ju nämligen bort andra föremål. Det gäller alltså att vara säker på vad man inte vill samla på. När blir en samling komplett? Kanske någon gång för den som vet precis vad han eller hon är ute efter och” jakten” är viktig. Lika triumfatorisk som man blir när man finner objektet i fråga, lika besviken blir man kanske över att letandet är slut. För vad återstår? Att samla på något annat, kanske. Det problemet lär inte drabba museet där samlingarna knappast aldrig blir kompletta och där nya insamlingsfält ständigt öppnar sig. Här handlar det istället om att se behoven, luckorna, vad kommer att betyda något i framtiden för kommande generationer – att ligga steget före men samtidigt analysera den tid som gått. En spännande utmaning! Oline Sörensen, som just nu arbetar med insamlingspolicyn på Österlens museum

Vi har många sådana här i samlingarna på Österlens museum


Men väldigt få sådana här (över huvud taget alla typer av föremål med sladd)


onsdag 9 oktober 2013

Den digitala utställningsproblematiken - Språk, kommunikation och föremål

På museet finns det nu en digital utställning som heter Petroglyfiskt - virtuella upplevelser kring hällristningar. Det är en utställning som är upplevelsebaserad och inriktar sig på språklöst berättande. Vi har därför fått in en del klagomål på att det saknas texter till föremålen. Texter finns, men bara inte på det traditionella sättet bredvid föremålen utan, i en pekskärm som står lite längre in i utställningen. Nästan genast när vi fick in de första klagomålen, så åtgärdade vi problemet med att trycka ut texterna och satt dessa i en pärm i en bokhylla i närheten till föremålsmontrarna. Var det rätt att göra så? Ska inte museet våga tänka innovativt och därmed våga förändra? Måste museet rätta sig efter majoriteten?
Jag var på en museikonferens i Danmark i förra veckan och lyssnade på en föredragshållare vid namn Ted Hesselbom. Denne man är chef för Sigtuna museum, men har en helt annan bakgrund än de flesta andra museitjänstemän. Han är kommunikatör och grafisk designer, vilket faktiskt jag också är i bakgrunden utöver att vara arkeolog. Kanske var det därför jag förstod honom, när han talade om hur reklamföretag arbetar med målgrupper och marknadsundersökningar. Han var kritisk gentemot majoriteten, för om majoriteten tycker att det mesta är bra i en utställning, betyder det att det är bra då? Javisst ett museum ska vara till för alla, men en enskild utställning behöver och kan inte vara det. För människor tycker olika, män och kvinnor tycker olika, äldre och yngre tycker olika, vi tycker alla olika!
En genomsnittlig museibesökare är svensk, hetero, 35-60 år, storstadsbo och högutbildad. Det finns dock lokala skillnader när det gäller museidemografi. Om vi vill nå ut till de "andra" måste vi använda oss av ett annat språk. Hesselbom var förut museichef för Röhsska museet i Göteborg, där arbetade han gentemot olika målgrupper. Bland annat hade han utställningar med HBTQ-teman och gjorde även en romsk utställning. När museet arbetade fram dessa utställningar samarbetade de med sin tilltänkta målgrupp. Gjorde det den traditionelle museibesökaren rasande? Självklart till viss del, men den kunde även bli nyfiken. För Röhsska museet var det en lärorik upplevelse. De blev varse om att folk som inte har varit på ett museum, vet inte hur man ska bete sig på ett museum. Det finns sociala koder som inte kommer fram i det språkliga. Bland annat konfiskerade de första veckan på den romska utställningen fem stycken fotbollar.
I utställningen Petroglyfiskt så har vi valt att ha barn och ungdomar som målgrupp. Därav det språklösa berättandet och teknik. I en utvärderingsrapport av Petroglyfiskt, författad av studenterna Johanna Lindvall och Nina Trulsson vid Lunds universitet, skriver de att det finns en allmänt kritisk syn gentemot teknik i en museiutställning då det uppmuntrar barn till dåligt beteende och att det blir stökigt då barnen vill leka och spela.



Men varför är det dåligt? Det finns forskning som visar att upplevelsebaserat lärande är lättare att komma ihåg och att barn lär sig genom lek. Men det betyder inte att själva berättelsen är mindre viktig. Vi måste bara minnas att språket används inte bara för att kommunicera från A till B, utan det finns så mycket mer. Enligt en annan föreläsare vid konferensen, Anette Vedel Carlsen från Öresundskomiteen, så är berättelsen viktig för barnen eftersom museer kan skapa känslor. Men museer måste också lyssna och se vad det finns för behov. Man kan inte skapa utställningar kring fikabordet längre, vi måste involvera brukarna i skapandeprocessen.
Lena Stammernäs, från Världskulturmuseet i Göteborg, var även föreläsare vid konferensen och hennes föredrag handlade om museets utställning "Provrum". Det var en utställning som riktade sig till de mindre barnen, som var interaktiv och utgick från museiföremål. Museet ville bland annat veta vilka föremål som intresserade besökaren. Utställningens texter var handskrivna, korta och enkla. Även om det fanns interaktiv teknik så märkte man snart att många vill möta en person i utställningen. Det samma gällde för oss på utställningen Petroglyfiskt och vi hade en museivärd som var tillgänglig för besökarna. Vi kanske tror att det är på grund av rädsla för teknik, speciellt bland de äldre, men det är en myt. Köpenhamns Bymuseum har lanserat en interaktiv teknisk vägg som kallas just det "väggen". Maja Rudloff Ph.d i medievetenskap och kulturförmedling vid Syddansk universitet har forskat om "väggen" och kommit fram till att det är äldre högskoleutbildade kvinnor som använder den mest. De kan tekniken och det är innehållet som är avgörande då det ger en hög nostalgifaktor för denna målgrupp. Yngre som ser en svartvit bild leder till att intresset svalnar direkt. Innehållet är avgörande och yngre känner ingen nostalgi gentemot föremål som de inte har någon anknytning till såsom till exempel målade allmogemöbler. Däremot så intresserar de sig för arkeologiska föremål. I Ninas och Johannas utvärderingsrapport framgår det att de yngre barnen tycker att föremålen är ett bra komplement till tekniken då det är "coolt" att de är flera tusen år gamla.



Så vad är då slutsatsen? Vi måste sluta upp med gissningslekar om vad folk kanske vill ha för då slutar vi upp med samma användare år efter år tills de dör. Vi måste våga något nytt och inte stanna kvar i hamsterhjulet, men vi måste vara innovativa tillsammans med vår tilltänkta målgrupp. Bara för att teknik är nytt och häftigt så behöver man verkligen inte glömma berättelsen eller föremålen. Vi ska bara integrera dessa olika element och vara noga med att kommunikationen går fram. För det finns inget bättre än ett personligt bemötande både i en traditionell utställning såsom i en digital.

Jeanette Gimmerstam
Antikvarie
Österlens museum
 

måndag 30 september 2013

En favorit i samlingarna

På Österlens Museum finns det en liten konstsamling huvudsakligen insamlad på sextio-talet, en hel del Ellen Trotzig som är fina och lite blandat av Österlen konst från den här tiden. Det var väl mest Gustaf Åberg som var drivande och bildade en liten avdelning som kom att kallas Ö.K.M. Österlens Konst Museum. Det är kanske inte så konstigt att det blev så många konstnärer som kom hit i slutet av 1950- och 60-talen, det var en slags andra våg av konstnärer som sökte det österlenska ljuset och landskapet.

Med de anländande konstnärerna följde en annan sak: många äldre hus som ofta var i dåligt skick började renoveras av dessa konstnärer Så följaktligen räddades mycket äldre bebyggelse som ett resultat av konstnärernas iver att bo i genuina österlenska hus, så väl i gamla stan i Simrishamn som i många av fiskelägena.

Men nu vill jag rikta ljuset mot den första vågen av konstnärer som kom till Österlen. Första vågen började med t.ex. landskapsmålare som Fritz Kärve i början av förra seklet, även han finns representerad i museets konstsamling. Men min favorit i denna samling är en tavla målad av en konstnär som var verksam samtidigt med Kärfve, och den passar väl tillsammans med de övriga tidiga konstnärerna. Den är målad av Gerhard Wihlborg 1926 och titeln är Sjunga Maj. Den går lite i kubistisk anda med ett fantastiskt ljus i bildens mitt. En hel grupp av människor går byn runt och sjunger maj, som uppskattning för sången fylls medhavd korg med ägg. Den är för min del den finaste jag sett av honom. Gerhard Wihlborg studerade konst vid akademin i Stockholm 1919-1922 och målningar från 1920-talet har en anda i sig som för tankarna till de gamla holländska mästarna. Gerhard Wihlborg föddes 1897 i Ystad och dog 1982 på samma ort.


Håkan Ohlsson, museitekniker på Österlens museum.



söndag 22 september 2013

Gustav IV Adolf (1792-1809)





 

Gustav Adolf föddes på Stockholms slott den 1 november 1778. Han var son till Gustav III och Sofia Magdalena av Danmark. Den 16 mars 1792 sköts hans far på Operan i Stockholm brutalt av Jacob Johan Anckarström. Kungen dog 13 dagar senare av sina skador och den 13-årige Gustav Adolf blev då kung av Sverige. Han kröntes inte förrän den 3 april 1800 i Norrköping. Det var ont om skiljemynt under slutet av 1700-talet. Gustav III hade genomfört en ny myntreform 1777, och beslutat att ersätta öret med skillingen. Några skillingmynt präglades dock inte, så för att råda på bristen lät Rikets Ständers Riksgäldskontor 1799-1802 prägla ett slags polletter som ersättningsmynt i valörerna 1/4 och 1/2 skilling. Riksbanken började till slut prägla kopparmynt i valörerna 1/4, 1/2 och 1 skilling 1802. Mynten präglades i Avesta av koppar från Falu koppargruva. De gamla öresmynten, som fortfarande cirkulerade, drogs in och överpräglades i Stockholm; 2-öresmynten till 1-skillingsmynt och 1-öresmynten till 1/2-skillingsmynt.

1797 gifte sig Gustav Adolf med Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden. De fick fem barn tillsammans. Dottern Sofia (1801-1865), gifte sig 1819 med Leopold av Baden, vars son Fredrik I (1826-1907) blev far till Victoria (1862-1930), gift med Gustav V. Under ett halvår (11 november 1806-11 maj 1807) bodde kungafamiljen på "Residenset" i Malmö, då staden de facto var Sveriges huvudstad. Torget i närheten fick efter kungen namnet Gustav Adolfs torg. Två år senare skulle Sveriges förluster i krigen mot Frankrike och Ryssland få ödesdigra konsekvenser för kungen. Han fick skulden för förlusterna och avsattes efter en statskupp av bland andra Carl Johan Adlercreutz den 10 maj 1809. Vid freden i Fredrikshamn den 17 september samma år förlorade Sverige hela Finland, efter 700 år som svensk landsdel.

Familjen flyttade till Basel i Schweiz, men förlusterna krossade det tidigare så lyckliga äktenskapet med Fredrika och paret skilde sig 1812. Han började nu ett kringflackande liv som landsflyktig f.d. regent. Med tre älskarinnor fick han ytterligare barn, innan han avled på ett värdshus i St Gallen 1837.



//Ulf Danell

Österlens Museum

fredag 30 augusti 2013

Arreskovs släktmöte


Söndagen den 18 augusti hade Arreskows släktförening ett jubileumsmöte i Simrishamn. Föreningen firade 50 år med bland annat att avtäcka en minnesplackett över släktens äldsta kända stamfader, kyrkoherden Holger Mogensen Arreskow, som kom till Simrishamn 1657 som nybakad präst från Köpenhamns Universitet. Efter kyrkogårdsvandring, stadsvandring och museibesök med guidning av Lena Alebo, Ulrika Wallebom och undertecknad, intogs för de som ville en god middag på hotell Svea.
Det har framförts en teori, att Holger, som enligt en hypotes föddes i Färs härad (Araskoga by, Brandstads socken) i Skåne 1633 eller 1634, skulle ha fått sitt namn efter Holger ”den lärde” Rosenkrantz. Hans far Mogens skulle ha arbetat på Rosenkrantzarnas gods Arreskov på Fyn, och därav tagit sitt släktnamn. Det som stöder denna teori, är att Holger och flera av hans ättlingar har delat namn med medlemmar ur Holger Rosenkrantz släktlinje. Holger lär annars ha varit ett vanligt namn bland de lägre stånden. Flera andra släkter bar också namnet vid denna tid. Bland adeln i Danmark under åren 1500-1650 finner vi namnet Holger i, förutom Rosenkrantz, bl.a. släkterna Bille (gods i bl.a. Skåne, Bohuslän, Fyn och Själland), Krognos (Skåne), Trolle (Skåne, Själland, Jylland), Ulfstand (Skåne, Bohuslän, Jylland), Urup (Skåne), Viffert (Skåne) och Vind (Skåne, Själland). De flesta är nära besläktade genom giften, vilket förklarar att namnet gått i arv till andra släkter. Äldst av dessa släkter är Urup i Skåne (Ugerup), som har haft Holger i släkten åtminstone sedan 1200-talet.
Ägare till slottet Arreskov på Fyn var när Holger föddes Henrik Jacobsen Rosenkrantz. När Henrik dog 1636, ärvdes slottet av systern, Christence. Hon var gift med Mogens Hög, som enligt dåtidens förmyndarregler var den som sedan stod som ägare. Mogens dog 1661, och därefter ägdes Arreskov ensamt av änkan Christence fram till hennes död 1679. Enligt en teori, kan Mogens och Christence ha varit Holgers föräldrar, och det var från slottet Arreskov som han tagit sitt efternamn.
Holger var dock bosatt på den skånska sidan och uppträder först som student i Lunds katedralskola under 1640-talet. Hans studier bekostades av någon välbärgad person i hans närmare släktkrets, sannolikt Holger "den lärde" Rosenkrantz (1574-1642). Han hade sitt släktgods Rosenholm utanför Århus på Jylland, men 1628 kom han till Skåne. Holger Rosenkrantz föräldrar var Jörgen Ottesen och Dorthe Lange. Han gifte sig 1598 i Malmö med Sophie Axelsdatter Brahe (1578-1646) och fick bland annat dottern Dorthe, född 1613. En annan möjlighet är därför att hon varit mor till Holger Arreskow. Det som styrker denna tes, är bland annat den starka namntraditionen. Dorthe döper sin son till Holger, efter sin far (Holger Rosenkrantz). Holger döper sedan en av sina döttrar till Dorthe efter sin mor. Dorthe gifter sig sedan med Otte Thott till Näs, Eriksholm och Sövde (1607-1656) i Malmö 1643, då Holgers far Mogens förmodas vara död. Namnet Arreskow, som Holger tar sig, skulle i så fall komma från Araskoga by, där Holger kan ha växt upp. Det ligger bara några kilometer från Sövde, som Dorthes andra man Otte ägde.
Detta var några exempel på hur man kan gå vidare när man släktforskar och källorna ifrån kyrkböckerna har tagit slut. Finns det indicier på ett släktskap mellan två ätter, går det numera för en ganska billig penning att med DNA-test ta reda på släktskap, förutsatt att man har nu levande ättlingar från bägge sidor som är villiga att låta testa sig.

//Ulf Danell
Österlens Museum

torsdag 18 juli 2013

Gustaf III (1771-1792)

Gustaf III föddes i Wrangelska palatset i Stockholm den 24 januari 1746 (vilket motsvarar den 13 januari i den gregorianska kalendern som infördes 1753). Han var Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son. Han blev tidigt påverkad av upplysningstidens anda och upplevde den allt större splittringen mellan politiska partier, riksdag och kungens minskade inflytande i politiken. Som 20-åring blev han bortgift med den likaledes 20-åriga danska prinsessan Sofia Magdalena. De gifte sig i Köpenhamn den 1 oktober 1766, men Gustaf var inte ens där! De möttes i senare Helsingborg, men förhållandet blev kyligt.

Adolf Fredrik dog 1771 medan Gustaf var i Frankrike och samspråkade med Louis XV. Han kröntes den 29 maj. Året efter gjorde han en statskupp och blev enväldig. I augusti lade han fram en ny regeringsform, som med tiden ändrade en mängd lagar i upplysningstidens anda. Den nya myntrealisationen 1777 gjorde att en mängd äldre sedlar kunde inlösas för halva ursprungliga värdet.

1 riksdaler 1782. Myntmästare Olof Lidijn (1773-1819). Upplaga 653651 st. Vikt 29,25 gram. Diameter 41 mm.

Gustaf III var den första statschef som erkände USA som en ny stat 1777 och han följde revolutionen där med stort intresse. Den 23 augusti 1784 införskaffade han den karibiska ön S:t Barthélemy från Frankrikes kung Louis XVI. Under åren 1788-1790 krigade han med Ryssland och sin kusin Katarina II och lät då prägla egna ryska 5-kopeksmynt i Avesta för att användas av den svenska armén. Den 16 mars 1792 skadesköts han av Jacob Johan Anckarström på operan i Stockholm och dog 13 dagar senare av blodförgiftning av dåligt skötta sår. Hans barn (om det nu var hans egna) med Sofia Magdalena var Gustaf Adolph (1778-1837) och Karl Gustav (1782-1783), hertig av Småland.


/Ulf Danell

Österlens Museum

torsdag 11 juli 2013

Analogisera mera

en hyllning till det handfasta museiarbetet
Museifolk är vana att arbeta i projektform. Fortlöpande finansiering för arbetet saknas, metodisk sortering och rengöring av museiföremål i långa banor är inget som lockar i ansökningarna om medel. Ord på modet i de ändlösa bidragsansökningarna är digitalisering, tillgängliggörande, levandegörande, och nu senast, angelägliggörande. Gemensamt för alla lyckade ansökningar är att man på ett och annat sätt ska digitalisera och lägga ut information om museiföremålen på nätet.
Men vad som lätt glöms bort är att man innan man gör allt detta har en massa praktiskt arbete framför sig. Jag är rätt säker på att det inte bara gäller oss på Österlens museum. Det hela bottnar i att vi inte har några ändamålsenliga magasinslokaler i kombination med för lite personal och för många hastigt påkomna flyttar av föremålen de senaste hundra åren. Kort sagt: det är en salig röra i många av våra magasin. Och inte städat på länge.
Innan de fina digitala museiföremålen ligger ute på Internet måste man: Leta nycklar, byta glödlampor, hitta stegar, dammsuga krypande, bära skurhinkar, slå i gamla handskrivna liggare, hyra släp, köra truck, skaffa packlådor och dricka en massa kaffe samtidigt som man intervjuar f. d. museianställda. Man mår dåligt när man inte får göra allt detta, efter som man vet att det så väl behövs.
Därför mår jag extra bra nu så här inför semestern. I flera veckor har jag fått syssla med allt detta. Det analoga, praktiska, handfasta, skitiga och – tillslut – såpdoftande arbetet med våra museiföremål. Det har varit underbart.
Det började redan i maj då vi for ut till lantbruksmuseet i Hammenhög. Här finns enorma lokaler i en gammal gård där föremål ur lantbrukets historia visas av ett gäng frivilliga, mycket entusiastiska pensionerade lantbrukare. Utställningarna är välbesökta sommartid av både bofasta och sommargäster. Men på hölogarna, i de gamla stallarna och i grishuset finns en massa museiföremål förvarade, som många gånger inte alls har med lantbruk att göra. Barnvagnar, amerikakoffertar, ett myller av målade kistor och skåp och till och med gustavianska, stoppade soffor har stått lagrade här i många år. En fest för or och andra trägnagare och ett eldorado för möss och dammråttor. Här tog vi i med stortag under tre veckors tid, bar och kånkade, dammsög och skurade, märkte och fotograferade, packade och organiserade. Och fikade.
Därefter fortsatte vi direkt till garverimuseet i Simrishamn. Här, i ett av Simrishamns äldsta hus, finns ett fullkomligt unikt litet museum med en intakt utställning från år 1926. Det hela drivs av f d anställda vid den en gång största arbetsgivaren i stan – Ehrnbergs läderfabrik, med verksamhet och kunder över hela världen. Inte heller här hade det städats på länge. Inventeringar av alla föremålen hade aldrig gjorts. Den tidvis mycket höga luftfuktigheten hade fått mögel att frodas på insidan av monterglasen. Också här fick vi tillfälle för mycket analogt museiarbete. Resultatet? Såpskurade 1600-talsgolv, prydliga inventarielistor, omhändertagna vindsfynd och glada frivilligarbetare.
Nu återstår bara frågan: varför är det inte lika kul att städa hemma?                                                                

/Ulrika Wallebom, antikvarie

onsdag 26 juni 2013

Tid att lära känna sig själv

Finns det en bättre tid på året än sommaren om man vill lära känna sig själv?  Nej jag tror faktiskt inte det. Sommaren ger den tid som behövs för att förstå att man inte bara är en duktig medarbetare, förälder och samhällsmedborgare utan också en alldeles speciell kropp med ett alldeles särskilt innehåll. Men med tankar om jaget kommer också tankar om ursprunget. Mina rötter finns till en del just i Simrishamn och  för en tid sedan blev jag medveten om ett 100-tal bevarade brev, de flesta från min farfars mor på Stora Rådmansgatan adresserade till farfar Ehrnfrid på studieresa i London. Dessa visade sig vara en guldgruva för ytterligare kunskap om kvarteren runt Lilla torg som den gången var hantverkarnas del av staden och gick under namnet "sjalettastan".

Som historieintresserad  har jag själv kanske lite för lätt ibland att försätta mig i en annan tid. När jag vandrar genom gatorna i Simrishamn kan jag se fru Espersson med sin fantastiska håruppsättning och långa klänning komma längs Stora Rådmansgatan eller höra 10-öresföreningens medlemmar sitta och diskutera i bakom planket i Jenny Svanlunds trädgård, se barfotabarnen vimla på Stora Norregatan och redaktören på Cimbrishamnsbladet John Osterman sitta i skuggan av sitt päronträd och dra in doften av väldoftande rosor i julieftermiddagens hetta. Och jag minns min företrädare på museet Gustaf Åberg när han en gång vid Gyllebohus berättade för mig och en grupp om slottsruinens historia. När Gustaf kom till den delen av berättelsen som handlade om fru Thale Ulfstand som bodde här under 1600-talet, tillsammans med sin man Palle Urne, blev han varm i rösten och nästan skälvande delade han med sig av sin egna upplevelse när han fick åla sig ner i koret i Östra Vemmerlövs kyrka och  lägga handen på fru Thales kista. Vi andra satt tysta en lång stund efteråt.

Att hämta kunskap kring den plats man befinner sig på eller härstammar från är ett billigt sommarnöje. I dessa dagar då allt kostar och då sommaren också för många blir en tid av extrem konsumism, kan det kanske vara skönt att ägna sig åt en stunds gratis eftertanke. På museerna finns arkiv och kunskap om en del av dig och din historia. Till Österlens museum kommer just om sommaren ofta besökare som söker sina rötter. När och om vi finner släktingen som for till Amerika eller den okände fadern i våra arkiv kan det bli ett känslosamt möte med historien. Ett möte som också jag som museiman vårdar i minnet. Till vår hjälp tar vi ofta Magnus Lindskog som är en makalös släktforskare. Tillsammans med sina kollegor i Österlens släktforskarförening öppnar han dörren till den enskildes öde och äventyr med hjälp av bouppteckningar, tingsprotokoll och kyrkoböcker.

På lördag ska jag guida släkten Espersson genom Simrishamns gator. Inför denna vandring har jag fått lära känna en ny Simrishamnssläkt lite bättre. En ny pusselbit har lagts och jag känner mig rik.

Nu hoppas jag att din sommar blir lugn och att du får tid att ta ett besök på museet och ställa dina frågor om släkten och platsen till mig eller någon av mina medarbetare här. Kanske har vi några pusselbitar som ligger och väntar. Välkommen!

Lena Alebo
museichef


måndag 13 maj 2013

Solsagan

Ja, nu är vår nya utställning "Petroglyfiskt" äntligen invigd. I utställningen ingår bland annat en film om solsagan, såsom den berättas i nordiska myter. Liknande solsagor berättas i nästan alla kulturer runt om i världen. En samtida parallell till skandinaviens bronsålderssaga finns i Egypten.
Egypterna hade under samma period som nordborna högg ut bilder och symboler på hällarna i Skandinavien, ett väl utvecklat bild- och skrivspråk. Eftersom det inte användes ett skriftspråk här, kan vi inte veta vad vi kallade våra gudar. Det finns dock så många likheter mellan de egyptiska gudarnas attribut och bildframställningar och nordbornas hällristningsbilder, att de borde ha fyllt ungefär samma funktion. Och tack vare de egyptiska hieroglyferna, vet vi desto mer om deras gudavärld och kan jämföra den med den skånska. En framställning som var populär i Egypten är skildringen av solens gång under ett dygn (24 timmar). Den var populär på insidan av kistor och i taket på gravvalv, som t.ex. Ramses IV (regerade 1155-1149 f. Kr.).

På den här tavlan ser vi nattskeppet, som bär solen på de farliga underjordiska floderna till gryningen nästa dag, då himmelsgudinnan Nut sväljer den. Därefter färdas solen i hennes kropp, tills hon på kvällen i solnedgången föder ut den. Solguden, som enligt egyptisk mytologi både var farfar och morfar till Nut, tar då hand om solen, och fraktar den genom underjorden till nästa morgon. På natten försöker solguden Ra´s ärkefiende, ormen Apep (på grekiska Apophis), välta båten och hindra solen från att gå upp igen. Att ormen ses som en nattens och mörkrets varelse, beror kanske mer på dess likhet med maskarna, som ju trivs bra nere i marken. Även uppe på himlen tycks solen ha färdats i en båt, eller rättare sagt i två båtar. Den första, morgonbåten ”Manzet”, var så bränd och utsliten när den tagit sig halvvägs och stod i zenit, att solen då måste byta farkost, till aftonbåten ”Mesektet”. Solguden var heller inte en och samma, utan tre. Morgonsolen kallades Chepra (Khepra), middagssolen var Ra (Re), medan aftonsolen kallades Atum.
Först i båten står Ra (eller Khepra/Atum), sedan himmelsguden Horus, som var son till Osiris och Isis och gift med Hathor (vars attribut både var solen och månen). Därefter står Ra´s barn, syskonparet Shu (luftens gud) och Tefnut, regnets och luftfuktighetens gudinna. Deras barn, jord- och fruktbarhetsguden Geb (i mitten av båten) och himmelsgudinnan Nut, hade också barn ihop. Två av deras barn står näst på skeppet. Osiris, som avbildas mumifierad i svepning eftersom han blivit mördad av sin bror Set, men återuppväckt av sin syster och hustru Isis, som ofta avbildas med solskivan mellan två tjurhorn på huvudet. Hon var modergudinna och jämförs också med Astarte/Inanna. Sist går farao (med tronnamnet – praenomenet Nebkheperure (härskare genom Re) i en kartusch. Detta tronnamn bar bland annat Tutankhamon (1358-1339 f.Kr.). Farao är den ende, förutom den mördade Osiris, som inte bär ankh-korset – tecknet för evigt liv, eftersom han fortfarande är dödlig. De manliga gudarna bär dessutom en s.k. was-stav i höger hand.
Liknande, fast mycket enklare, framställningar ser vi överallt på våra hällristningshällar. Här är två exempel:
Solskepp på Järrestadshällen, komplett med ormen och fotsulor.


Skepp på Madsebakke (Bornholm). Om den övre figuren ska gestalta himlen (motsvarande "Nut"), en regnbåge ("Bifrost") eller något helt annat, låter jag vara osagt.



Välkommen att besöka utställningen på Österlens Museum! För mer information, se hemsidan.

/Ulf Danell

Österlens Museum

måndag 29 april 2013

PETROGLYFISKT - en virtuell upplevelse kring hällristningar

Nu är utställningsarbetet i full gång inför sluttampen av projektet Virtuella hällar. Invigningen av utställningen PETROGLYFISKT- en virtuell upplevelse kring hällristningarkommer att hållas den 10:e maj. Ulf Bertilsson från Svenskt hällristningsforskningsarkiv inviger utställningen klockan 13. Förutom själva utställningen, som är en upplevelse i sig, kommer vi även att ha reseledare som guidar besökarna tillbaks till bronsåldern och det vardagliga livet för en hällristare. Åke Egevad kommer att slå på den stora trumman och en dansare kommer att tolka själva musiken. Det kommer även att bli direktsändning från Dansarens häll, där Ann-Louise Svensson från Asmiroca kulturupplevelser kommer att vara tillgänglig för att rapportera och svara på frågor angående de sydostskånska hällristningarna. Eftersom själva utställningen är ett möte mellan ny teknik och forntida hällristningar har vi även valt att bjuda på så kallad fusionmat. Det vill säga att bronsåldern möter nutid i vår härliga bronsålderspizza som finns i två varianter, en vegetarisk och en med kött.


Man får självklart också ta del av vår utställning som bjuder på nya tekniska lösningar att presentera arkeologiskt material och kunskap. Man få bland annat en ny möjlighet att betrakta våra fynd från Österlen i 3D på en surfplatta. Här kan man snurra på föremålen och zooma in och ut. Den möjligheten har man ju inte med de riktiga föremålen från bronsåldern. Originalfynden från Österlen, ur egna samlingar och inlån från Lunds universitets historiska museum och Ystads museer, ligger i montrar.
När man sedan är redo för att färdas tillbaks i tiden och delta i olika bronsåldersritualer kliver man in i det första rummet.
Var kommer vi ifrån? Tack vare digitalteknik och så kallad "motion capture" dras åskådaren med i en virtuell tidsresa där hällristningar från Sveriges mest berömda bronsåldersgrav, "Nordens pyramid" väcks till liv. I det mörka rummet projiceras mystiska fågelliknande gestalter på väggen. De gamla lurarna ljuder enträget, plötsligt gör sig figurerna loss från gravhällen och börjar dansa. En av figurerna är vit - det är du som besökare. Med egna rörelser kan du nu delta i en rituell procession och hjälpa till att föra den döde till den andra sidan. Väljer du att göra samma rörelser som övriga processionsdeltagare blir du röd och smälter in i processionen.
"Kiviksgraven - virtuella kroppar i rituell procession" är ett virtuellt konstspel producerat under ledning av fil.dr Magali Ljungar-Chapelon och ett experiment inom konstnärlig forskning och digital gestaltning. Syftet är att engagera ubliken som aktör/åskådare i en intim, rituell och sinnlig upplevelse och göra besökarna till medtolkare av det förflutna. Konstspelet är utvecklat av en flervetenskaplig produktionsgrupp från Institutionen för designvetenskaper, Humanistlaboratoriet vid Lunds universitet, Neues Interactiv/apphaus Sweden och Craze Music Productions i samarbete med Asmiroca kulturarvsupplevelser och Linnéuniversitetet. Ljudbilden baserar sig på orginalinstrument från bronsåldern och är framtagen av musikarkeolog Cajsa S Lund.


I Kaos och kosmos-rummet får man uppleva en del av bronsålderns komplexa mytologi. Solsagan och akrobaterna som presenteras med hjälp av animationer och projektionsteknik . Stationen är utvecklad av företagen Ixagon och Thisisdetta i Malmö. Här kan man som besökare välja att bara iaktta eller delta. Det finns en gymnastikmatta i rummet som inbjuder besökaren prova akrobatiken som visas i projektionen - om man vågar. Vi hoppas att dessa två upplevelser skapar en kunskapshunger hos besökaren som förhoppningsvis nu är sugen på att lära sig mer om bronsåldern och hällristningarna på Österlen.

Vi har därför producerat en egen nutida kunskapsmosse, där man kan fördjupa sig i olika teman som berör bronsåldern och sätter Österlen inte bara i ett globalt sammanhang men även ett nutida. Kunskapsmossen är en pekskärm som är utvecklad av företaget Flatfrog. Vi är det enda museet i välden (än så länge) som använder oss av denna teknik. För att kunna förmedla något på denna pekskärm måste man dock ha en mjukvara, precis som i en dator, och det har företaget Touchtech i Göteborg hjälpt oss med.

Efter denna station hoppas vi nu att besökaren har fått en känsla för hur det kan ha varit att vara hällristare på Österlen under bronsåldern och att man då är i skapande sinnestillstånd. För bakom skogen döljer sig en häll som blickar ut över havet och där man digitalt kan få rita sina egna hällristningar. Den digitala pennan är utvecklad av företaget Anoto i Lund och mjukvaran som står bakom projektionen på hällen står Pennvision från Norrköping för. Det är lite som magi med dessa pennor och hällen, då det man ritar inte fastnar på hällen framför en utan bara i den virtuella världen.

Efter besök vid all stationerna hoppas vi nu att besökaren har fått en mersmak för hällristningarna och själv vill ut i landskapet och besöka dem. Vi har också skrivit en egen reseguide till bronsålderns Österlen, med en blandning av fakta och fiktion. Den fiktiva delen vill ge känsla och förståelse för hur det egentligen hade varit om man hade kunnat ta en tidsmaskin tillbaks till bronsåldern och gjort ett riktigt besök under denna tid. Det hade troligtvis varit en stor kulturchock. Därför hoppas vi att med reseguiden kunna förklara likheter och skillnader mellan vår kultur idag på Österlen och den som rådde för ca 3000 år sen.

Jeanette Gimmerstam
Projektledare Petroglyfiskt
Österlens museum

torsdag 25 april 2013

Adolf Fredrik (1751-1771)

Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp den 4 maj 1710 i grevskapet Holstein-Gottorp i norra Tyskland. Föräldrarna var Kristian August av Holstein-Gottorp och Albertina Fredrika av Baden-Durlach. Efter Hatt-partiets krig mot Ryssland 1741-1743, utsågs Adolf Fredrik, som var morbror till den blivande ryska tsarinnan Katarina II (den stora) till svensk tronföljare. Fredrik I hade ju inga legitima barn med Ulrica Eleonora. Adolf Fredrik tillhörde huset Oldenburg, som under senmedeltiden suttit på Sveriges tron (Christian I-Christian II). Den 26 november 1751 kröntes han till svensk kung i Stockholm.

Den 18 augusti 1744 hade han gift sig med Lovisa Ulrica av Preussen, som var syster med Fredrik den store. Adolf Fredrik och hans gemål var i ständig konflikt med regeringen och hattpartiet. De försökte sig på en revolution 1756 för att få större makt, men detta misslyckades och ledde bara till att deras makt minskade ytterligare. Två av deras söner, Gustaf (III), och Carl (XIII) blev sedemera kungar. Adolf Fredrik dog av ett slaganfall den 12 februari 1771 efter ett intag av surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagnevin och hetvägg (semla doppad i varm mjölk).

Den här riksdalern gavs ut 1770 i en upplaga av 143352 stycken. Valören motsvarade också 3 daler silvermynt, som därför också angavs på myntet. Vikten var som tidigare 29,25 gram och diametern 41 mm. Under serafimerordens kedja står myntmästarens initialer, Albrekt Lindberg.

//Ulf Danell

Österlens Museum

fredag 19 april 2013

Bränn skiten? Om att gallra bland museiföremål

Den förskräckande titeln ”bränn skiten?” har jag helt fräckt lånat från Skånes Arkivförbunds nyligen hållna seminarium om riskerna med historielöshet och betydelsen av våra arkiv. Frågan gäller i lika hög grad våra svenska museisamlingar. Med jämna mellanrum möts vi museitjänstemän av frågan från en oförstående allmänhet vad man egentligen ska ha museisamlingarna till. De ses av vissa som ett problem snarare än en tillgång, och man undrar varför vi inte kan gallra, bränna, lämna tillbaka, gräva ner, sälja eller sluta ta emot föremål. Man skulle ju kunna spara massor av tid, plats och pengar på så sätt.  
Jag var häromveckan med på en temadag i Klippan som anordnades av Skånes hembygdsförbund som berörde de här brännbara frågorna. I en överfull lokal i Åby museum trängdes musei- och hembygdsföreningsfolk för att höra ett par föremålsantikvarier från Kulturen i Lund berätta om sina erfarenheter kring gallring, röjning och till och med försäljning av museiföremål. Framför allt handlade det om hur man vågar tacka nej, när man som museum eller bygdeförening blir erbjuden att ta emot både det ena och det andra av givmilda donatorer.

Åby museum i Klippan - platsen för seminariet om insamling och gallring av museiföremål

Erfarenheterna från Kulturen gör gällande att man bör satsa på att ”gallra vid källan” – istället för att senare ställas inför problemet om gallring i befintliga samlingar. För visst är det en erfarenhet som många delar, att det finns föremål i samlingarna som aldrig borde ha hamnat där. För att lättare kunna motivera sina val om vad man ska ta emot, rekommenderar de varmt att varje museum och förening kommer överens om och sätter samman en skriftlig insamlings- och gallringspolicy.
Genant nog har vi ännu ingen sådan på Österlens museum. Och visst finns det finns det nog ett och annat föremål i våra magasin som kanske egentligen inte borde finnas där.  Det mesta av de föremål som finns i våra samlingar finns dock där av en anledning. Med hjälp av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, som äger samlingarna, har vi samlat in föremål från hela Österlen i närmare 100 år. De täcker in en stor del av Österlens forntid, dess textila skatter, fisket, den vidsträckta sjöfarten, jordbruket, de gamla hantverken och näringarna. Det finns föremål från när och fjärran, från gods och enkla hem, från män, kvinnor och barn som levt på Österlen. De är skänkta och tacksamt emottagna av oss.   
Ett större problem är att de flesta av föremålen i våra samlingar är från 1950-talet och äldre. Modern tid och nutid är väldigt dåligt representerad. Detta är något vi måste ta på allvar om vi inte vill att 1900-talet ska bli ett svart hål i vår lokala historiebok. Dessutom behövs det för att kunna locka vår egen och kommande generationer till museet. Vad sägs om lite 90-talsnostalgi till exempel?
Gallring, insamlingspolicy och nutidsdokumentation är ämnen vi kommer att jobba mycket med under sommaren och hösten. Håll utkik efter kommande bloggar i ämnet!
/Ulrika Wallebom, antikvarie

onsdag 27 mars 2013

På återbesök i lärdomsstaden – erfarenheter från en arkivkurs

De senaste två månaderna har jag varit mer eller mindre tjänstledig för att läsa en heltidskurs på Lunds universitet. Sedan jag kom tillbaka från senaste föräldraledigheten har det hampat sig så att jag ansvarar för det kulturhistoriska arkiv som vi har här på Österlens museum. Som f. d. arkeolog kände jag direkt att detta ansvar egentligen var lite över mina förmågor. Hur tar man egentligen hand om ett arkiv?
Av denna anledning har jag nu haft förmånen att återvända till lärdomsstaden för en heltidskurs på 15 högskolepoäng som handlar om just arkiv – ”Fysiska och digitala arkiv”, närmare bestämt. Mina förhoppningar var att jag skulle få mer kött på benen och göra vårt arkiv mer proffsigt ordnat – hur det nu än är så är arkivet faktiskt både lite dammigt och kanske till och med lite mossigt här på museet. Det är lite si och så med både förvaringen och möjligheten att kunna söka information i arkivet. En del material är skannat, men kanske inte alltid på ett helt genomtänkt sätt.
Kursen har varit ett uppvaknande på många sätt. Dels har jag fått insikt i att arkiv är en egen vetenskap med ett allt annat än okomplicerat innehåll, och att arkivarier – precis som arkeologer och museitjänstemän – i hög grad lever i sin egen lilla värld, fylld av hemliga glädjeämnen och intriger. Dels hade jag glömt exakt hur trött och förvirrad man kan bli när man sitter uppe på nätterna och skriver hemtenta…

Till skillnad från andra kulturhistoriska discipliner innehåller arkivvetenskap ett stort mått av både juridiska och systemvetenskapliga ingredienser. Offentliga arkiv lyder under en rad lagar som skyddar medborgarnas rätt att ta del av de allmänna handlingar som finns i arkivet. Enskilda arkiv, som vi på Österlens museum tillhör, har en lite friare tillvaro. Men båda typerna av arkiv står inför en stor utmaning när det gäller de digitala handlingarna – för vår egen del gäller detta framför allt våra skannade foton från Österlens sköna nejder.
Själv står jag nu närmast inför utmaningen att anordna en intern kurs i arkivvetenskap för mina kollegor på museet. Nyfikna frågor ska få sina svar; vad har jag egentligen lärt mig under de här månaderna – och hur ska det komma Österlens museum till gagn mer exakt? Här kommer jag att ha mycket nytta av den långa praktikperiod som ingick i kursen. Tillsammans med en kurskamrat tillbringade vi fyra lärorika veckor på Skånes Arkivförbund i Lund, där vi den hårda vägen fick lära oss att ordna och förteckna arkiv så som proffsen gör det…
 / Ulrika Wallebom

måndag 25 mars 2013

En arkeologs vardag – att lägga pussel med Simrishamns medeltid


Lerbottnar, överallt dessa lerbottnar. Ja, det är ett uttryck som verkligen kan användas när man gräver i kulturlager från Simrishamns äldsta historia. Lerbottnar är en typ av lerklädda gropar som har med det tidigmedeltida fisket att göra, och som påträffats i merparten av de medeltida kuststäderna i Skåne. Mycket tyder på att lerbottnarna var en första förvaringsplats för den nyfångade sillen, och att de även användes för att sortera sillen i. Simrishamn är faktiskt den stad där arkeologerna funnit flest lerbottnar överhuvudtaget, trots att man inte grävt ut särskilt stora ytor i staden. Fram till mitten av 2000-talet hade man dokumenterat drygt 400 lerbottnar i Simrishamn, vilket t.ex. ska jämföras med Ystad där knappt ett tjugotal har påträffats. Undersökningar genomförda under 1990-talet i Simrishamn visade att det gick att urskilja tre skeden i anläggandet av lerbottnar, där de äldsta var anlagda direkt i sjösanden vid slutet av 1000-talet. Därefter har lerbottnarna använts ända upp till första hälften av 1300-talet.














Arkeologiska undersökningar i Simrishamn fram till mitten av 2000-talet. Undersökningen år 2013 är markerad med svarta streck, mellan kvarteren Ålen, Herden och Sanningen. Kartunderlag: Wallebom 2006.


Men varför skriver jag nu om dessa i Simrishamn så typiska lerbottnar från den dunkla medeltiden? Jo, i samband med att Simrishamns kommun i skrivande stund lägger ner nya VA- och dagvattenledningar i Brunnsgatan och Östergatan i de äldsta delarna av staden har arkeologerna fått möjlighet att följa schaktningen genom en s.k. övervakning av markarbetena. Detta innebär att arkeologen följer grävmaskinens tuggande genom de medeltida kulturlagren, ända ner till tiden före stadens uppkomst. Detta är ingen ordinär arkeologisk undersökning, utan mer en möjlighet att dokumentera kulturlagersekvenser, dv.s stående sektioner eller profiler, på skilda platser i schaktet. Alltså som att lägga pussel med Simrishamns medeltid.
Schaktningsarbetet började i den södra delen av Brunnsgatan, och fortsatte till korsningen Prästgatan/Brunnsgatan. Det visade sig snart att en stor VA-ledning av Höganäsgods var nedgrävd mitt i gatan till ca två meters djup. Detta innebar att kulturlager och andra arkeologiska lämningar i den norra delen av gatan var bortgrävda sedan mitten av 1900-talet.  Dessutom var man tvungna att sätta plåtskivor i kanten av schakten eftersom sanden har en tendens till att rasa ner allteftersom. Det verkade således som att det var svårt att utföra en adekvat arkeologisk dokumentation. Men som tur var, och med hjälp av samarbetsvilliga killar från Vallby Gräv & Schakt, så kunde viss arkeologisk information hämtas från den södra delen av schaktet. Vid den andra etappen, som startade i den södra delen av Östergatan och som ska fortsätta till korsningen Östergatan/Stora Rådmansgatan, var förhållandet densamma, förutom att den arkeologiska kunskapen kan hämtas från den östra delen av schaktet.











Sektion 11 i den södra delen av Östergatan. Nederst i lagersekvensen, och under en plåtskiva, syns en delvis utgrävd lerbotten med oklar datering. Foto: Lars Jönsson, Österlenarkeologi.

Schaktningen i Östergatan kommer att fortsätta i minst en månad till. Detta innebär att den arkeologiska dokumentationen inte är färdiganalyserad ännu, däremot kan en preliminär presentation göras. I Brunnsgatan och Östergatan har sammanlagt 17 kulturlagersekvenser, eller sektioner, hittills upprättats. Sektionerna har en bredd på mellan 0,6-1,1 meter och är som mest 1,8 meter djupa. På skilda ställen i schakten har det hittills dokumenterats 16 fragmentariska och söndergrävda lerbottnar. Dessa har förekommit under minst två skeden, de äldsta preliminärt från 1100-talet och de yngsta från 1200-talet. Det har även noterats äldre kulturlager, sannolikt från vikingatid och tidig medeltid, på skilda ställen i botten av schakten. I Östergatan har det även konstaterats hög- eller senmedeltida bebyggelse en bit ut i den östra delen av gatan. Detta innebär att Östergatan kan ha varit något smalare under medeltiden än vad den är idag.
Sammanfattningsvis har det i sektionerna preliminärt kunnat avläsas en vikingatida- och tidigmedeltida fas (ca 800-1100 e. Kr). Denna följs av två faser där fisket verkar ha dominerat, och där ett stort antal lerbottnar anläggs på äldre kulturlager. Denna period kan preliminärt sträcka sig från 1100-talet och in i 1200-talet. Den äldsta bebyggelsen längs åtminstone Östergatan verkar ha etablerats under 1300-talet. Kanske är det även då som de äldsta gatorna eller strädena läggs ut i denna del av staden.

Arkeolog Lars Jönsson
Österlenarkeologi/Österlens museum

torsdag 21 mars 2013

Fredrik I

Fredrik I (1720-1751)

Nu fortsätter historien om Sveriges kungar, efter ett uppehåll sedan den 13 september förra året. Fredrik föddes som Friedrich von Hessen den 18 april 1676 i Kassel som son till lantgreven Karl av Hessen-Kassel och Maria Amalia av Kurland. Den 31 maj 1700 gifte han sig med sitt syskonbarn, Lovisa Dorotea av Preussen (1680-23 december 1705). Äktenskapet var barnlöst. Efter en tid började han uppvakta Carl XII:s syster, Ulrica Eleonora. Efter godkännande från såväl Carl XII, som Ulrica själv, kunde paret vigas den 24 mars 1715. Även detta äktenskap blev barnlöst, och Fredrik omgav sig istället med älskarinnor. På femårsdagen av deras bröllop, den 24 mars 1720, lämnade Ulrica Eleonora över regeringen till sin make. Freden i Nystad 1721, där Sverige förlorade stora landarealer till ryssarna (Livland, Estland, Ingermanland och östligaste Karelen), ledde till ett missnöje mot kungen. Att han aldrig lärde sig tala svenska bidrog ytterligare till missnöjet. 1730 inledde Fredrik ett långvarigt förhållande med Hedvig Taube (31 oktober 1714-11 februari 1744), som resulterade i barnen Fredrika Vilhelmina (1730-1734), Fredrik Vilhelm von Hessenstein (17 mars 1735-27 juli 1808), Carl Edward von Hessenstein (1737-2 april 1769) och Hedvig Amalia von Hessenstein (2 februari 1744-6 maj 1752). Hedvig dog i sviterna av den senaste förlossningen, men redan året därpå hade Fredrik tagit sig en ny älskarinna, Catharina Ebba Horn af Åminne (27 maj 1720-12 september 1781). Fredrik avled efter en tid med slaganfall den 25 mars 1751 i Stockholm. Under hans regering bildades hattpartiet, som hade sin största politiska framgång under 1740- och 50-talen.


//Ulf Danell

Österlens Museum

1 riksdaler (ca 29,25 gram) från samlingarna på Österlens Museum. 1728 präglades 9309 stycken riksdalrar. På myntets revers (baksida) står kungens valspråk "Gud mitt hopp" (samma som hustrun Ulrica Eleonoras) ovanför det stora riksvapnet med Sveriges och dess besittningars emblem.

torsdag 7 mars 2013

Ett brutalt bronsåldersmord

När Jonathan Lindström besökte Österlens museums fastlagsbulleföredrag i tisdags svingades holkyxor av brons och blodet flöt i berättelserna om Granhammarsmannen som brutalt höggs till marken för ca 3000 år sedan. Därefter slängdes han i vattnet och följde med strömmen en bit. Kanske var det till och med på en båt slagmålet ägde rum.

Åhörarna ryggade och höll för munnen i förskräckelse när Jonathan Lindström kom till den delen av föredraget som handlade om slagsmålet mellan den man han har skrivit en 570-sidig bok om och den anonyme fiende som utdelade huggen och som kanske undkom med livet i behåll. Hugg i svärmar dansade mot hans huvud och arm. Det dödande hugget föll över ögat.

Historien började egentligen med att Jonathan kom i kontakt med skelettet av den s k Granhammarsmannen på Statens historiska museum och sedan inte kunde släppa tanken på vad som egentligen hade hänt mannen under hans sista dagar. När han sedan fick tid att återkomma till museets magasin och titta närmare på skelettet var han fast och skrev så småningom sin fantastiska bok som inte bara berättar  ingående om ett personöde utan också visar på all teknik som idag kan användas inom den arkeologiska forskningen för att få fram nya och intresseväckande resultat.Forskningen kring Granhammarsmannen har berikats av kunskap från alltifrån arkeologer, läkare och tandläkare till amerikanska tomahawk-föreningar och brottsutredare.

Han dog i Uppland men mätning av stontiumhalten i skelettet visar att han inte var född där utan, vilket vi här i Simrishamn tyckte var extra intressant, troligen hade växt upp i Skåne och under minst 10 års tid hade bott i östra Skåne. Alla var rörande överens att det var från Österlen han härstammade.

Under föredragets gång fick vi,  liksom i boken,  följa Granhammarsmannen från vaggan till graven. Samtidigt fick vi en bild av bronsålderns föreställningsvärld och vardag. Och nu har vi också en mängd idéer till vår nya utställning PETROGLYFISKT- virtuella upplevelser kring hällristningar som öppnar 10 maj.
Välkommen då och en ytterligare uppmaning är: Läs Jonathan Lindströms bok BRONSÅLDERSMORDET!

Lena Alebo
Österlens museum

torsdag 28 februari 2013

100 bilder ur ett arkiv

I tisdags höll Lena Alebo och jag, Ulf Danell, fastlagsbulleföredrag på Hafreborg, där vi visade och berättade om och kring drygt 100 bilder ur vårt bildarkiv, som till dags dato innehåller omkring 75000 bilder tagna 1860 och framåt. Hundra bilder på en timme var nog lite optimistiskt förväntat att vi skulle hinna med, så när en timme hade gått var bara hälften av bilderna genomgångna, trots bitvis snabbspolning. Efter ca 100 minuter var alla bilderna genombläddrade och semlorna med kaffe eller te kunde avnjutas. Det var fullsatt i salongen med 60 betalande åhörare. Många kände igen miljöerna och en och annan blev överraskad av att finna en nära släkting bland motiven. Efteråt var det många som kom fram och erbjöd sig att hjälpa till med information om personer och platser som finns avfotograferade i arkivet. All hjälp är ovärderlig för oss och den kommer att finnas tillgänglig för nutiden och kommande generationer i framtiden. Arkivet är öppet måndag till fredag 10-17, utom onsdagar. Jag vill gärna att ni mailar först på ulf.danell@simrishamn.se eller ringer 0414-819676 för att boka tid.

En stor del av bildskatten kommer från yrkesfotografer, som Petrus Carlssons 50000 foton tagna mellan 1938 och 1986, Karl Oskar Ohlsson, Alfred B Nilsson (Albo härad), Curt Andersson (Skillinge), Lennart Ryberg (Tommarp), Ebbe Bringart och Karl Aspelin, men också amatörfotografer som Christian Cavallin och Peter Burman. Har ni foton hemma (tagna på Österlen)som ni vill bevara för framtiden och vara tillgängliga för forskning och allmänhet, är ni mer än välkomna att lämna in det. Numera skannar vi in alla foton digitalt, så vill ni inte lämna originalet räcker det att vi gör en kopia. Ju mer information om fotot som finns, desto mer nytta gör bilden. Framför allt efterlyses bilder tagna under 60-talet och senare. Det sammanfaller med den tiden alla fick tillgång till egen kamera och kunde ta egna bilder. Tidiga färgbilder är ofta i dålig kvalitet och dess korta hållbarhet gör det extra viktigt att de blir digitaliserade så snabbt som möjligt. Föredraget var mycket uppskattat, så det blir säkerligen fler av liknande sort i framtiden. Då ska tekniken fungera bättre (med Power Point t.ex.)!

//Ulf Danell
Österlens Museum