onsdag 26 september 2012

Rapport från en f. d. arkeolog

Senaste gången jag jobbade på en utgrävning som grävande arkeolog var sex år sedan. Den gången grävde vi ut en medeltida bytomt i Södra Vallåkra utanför Helsingborg. Själva bytomten var väl inte sådär jätteintressant, det som gav varaktiga minnen var att jag träffade min blivande man på den grävningen! Vår utgrävningsledare hette Katalin, och vi brukar beskylla henne för att vara den som förde mig och Björn samman…
Den här veckan knöts tidsbanden samman. Katalin är i Simrishamn och gräver utanför kyrkan. Hon och hennes kollega Linda kör varje morgon ut hit från Riksantikvarieämbetet i Lund. Förmodligen stannar de knappt en vecka denna gång. Anledningen är att området närmast stadskyrkan S:t Nicolai ska omgestaltas och förskönas med nya planteringar, gräsytor och gångstråk. Ett ganska omfattande jobb som nog kommer att bli jättefint när det är klart.
Själv är jag – ett giftermål, tre barn och lika många föräldraledigheter senare – sedan ett par veckor tillbaka på jobbet vid Österlens museum. Sedan 2006 gräver jag i museets magasin och arkiv istället för i jorden. Jag tituleras antikvarie istället för arkeolog numera. Och nu sitter jag på första parkett och följer arbetet med omdaningen av kyrkoplan utanför mitt fönster i museets kontorslokaler i Björkegrenska gården. Spänningen har stegrats sedan arkeologerna anlände i måndags.
Sanningen att säga har jag dessa dagar tillbringat mer tid i schakten utanför än vid mitt skrivbord. Detta är helt enkelt för spännande för att jag ska kunna hålla mig därifrån! Det kliar oerhört i arkeologfingrarna. Stadskyrkan S:t Nicolai och den medeltida staden Simrishamn har intresserat mig allt sedan jag började studera arkeologi för nu mer än 20 år sedan. Jag skrev min C-uppsats om kyrkan, och jag har tillsammans med min kollega Lars Jönsson skrivit en bok om Österlens medeltida städer Simrishamn och Tommarp. Inför det arbetet gjorde jag minutiösa genomgångar av varenda schakt som grävts här i staden och vad man hittade då. Genom åren har jag hållit i många stadsvandringar där S:t Nicolai har varit ett självklart stopp på vägen. Det som vi tidigare bara kunnat spekulera kring kanske kommer att få svar nu när grävskoporna sätts i marken!  
Arkeologerna gräver där det ska planteras nya, stora träd och där det ska anläggas nya gräsmattor och grusgångar; ställen där det finns risk att äldre gravar och kulturlager kan bli skadade. Bara de här senaste två dagarna har de stött på spår från vikingatiden, trasiga gravstenar och omrörda skelett från tiden då detta var stadens kyrkogård (före 1834). Den gamla kyrkogårdsmuren, som den ser ut på 1700-talskartorna, har inte dykt upp i schakten ännu, men från tidigare utgrävningar och äldre kartor har vi ett hum hur här såg ut förr. Kyrkan och kyrkogårdmuren var ju t ex omgiven av byggander ända från till 1950-talet, då stadshotellet framför kyrkan revs.
Något som vi tidigare inte visste om var däremot det som jag fick nöjet att själv vara med och gräva fram igår förmiddag. I ett schakt närmast kyrkans äldsta del, koret, grävde vi fram stengrunden till koret, som byggdes i början av 1100-talet. Det är en obeskrivlig känsla att borsta fram dessa murdelar som inte sett dagens ljus på 900 år. Runt omkring formligen sprutar det fram skelettdelar från omrörda äldre gravar. Spännande nog, trots att ingen intakt grav har påträffats ännu så länge.
Jag kom just in från ett schakt där arkeologen har grävt riktigt djupt. Öster om kyrkan, ner mot havet till, är man nu nere på vikingatida kulturlager! I de sandiga, sotiga lagren har de hittat ett stolphål som förmodligen ingått i ett långhus som tillhör den allra äldsta fasen i Simrishamns historia… Precis innan jag gick in verkade det som det fanns ett ännu äldre lager under detta! Jag hinner nog inte skriva mer nu, jag måste ut och kolla igen…
Ulrika Wallebom

torsdag 20 september 2012

Ska vi bygga ett skånskt häll-ristningscentrum i Simrishamn?

Frågan är motiverad. Inte minst för att vi i Simrishamns kommun och runt själva staden har en koncentration av ristningar som dessutom visar upp en varierad bildvärld som ingen annanstans i Skåne. I området ligger också några världskändisar i form av hällarna i Järrestad och Simrislund.Under 10 års tid har vi på Österlens museum med hjälp av våra mentorer i form av Ulf och Catarina Bertilsson på Svenskt hällristningsforskningsarkiv/Göteborgs universitet byggt upp ett kontaktnät av forskare från hela världen. Vi har på olika sätt försökt tillgängliggöra hällarna både fysiskt och mentalt genom vårdinsatser (som förresten håller på just nu, följ Lars Jönssons bloggar om fornminnesvården i Se & vårda), visningar, vandringar, by nights, program för skolor osv. Det är ett rent nöje att få lyfta fram detta vårt alldeles speciella kulturarv som blottar 3500-åriga idéer, rädslor och tankar. En grannlaga uppgift som naturligtvis öppnar upp för olika tolkningar och där vi kan se oss som lotsar för dagens uttolkare, det vill säga alla som besöker våra hällristningar.

Vad kan ett skånskt hällristningscentrum i Simrishamn innebära för Simrishamn?
Igår kväll hölls ett allmänt informationsmöte på Marint centrum i Simrishamn. Ett 50-tal intresserade åhörare slöt upp. Gunilla Aastrup-Persson, ordförande i Kultur&Fritid inledde och presenterade tillsammans med undertecknad bakgrund och visioner. Ann-Louise Svensson, Asmiroca kulturarvsupplevelser/Kiviksgraven gjorde en genomgång av vilka ristningar som finns och berättade hur vi finner nya. Hon visade också liksom näste talare Ulf Bertilsson, Svenskt hällristningsforskningsarkiv/Göteborgs universitet på hur forskare från hela Europa visar stort intresse för vårt kulturarv. Han gav för övrigt ett nationellt och internationellt perspektiv på de sydostskånska ristningarna. Kvällen avslutades hos Lasse på Kajen med kaffe, diskussion och möjlighet at ställa frågor.

Vad händer nu? Just nu ligger en ansökan inne hos Simrishamns kommun som om den beviljas ska ge Kultur&Fritid  möjlighet att genomföra en fördjupad utredning om kostnaderna för ett sådant besöksmål som ska byggas samman med ett nytt magasin för de ca 100.000 föremål museet är satta att förvalta. Men mer om det nästa gång.

Passa på att åka ut och titta på en hällristning i helgen. På söndag (23 sept) finns vi på plats det mesta av dagen (kl 9-14.30) på Dansarens häll i Järrestad. Välkommen!


Lena Alebo
Österlens museum
Hej!

Jag som skriver heter Lars Jönsson och är ny projektledare för projektet Se och vårda på Österlens museum efter Ann-Louise Svensson. Jag har min bakgrund inom uppdragsarkeologin och har framför allt arbetat i Malmöområdet med olika typer av fornlämningar som berörts av exploateringar. Men jag är även fil.lic. i historisk arkeologi vid Lunds universitet, vilket innebär att jag dessutom har en forskarbakgrund. Det ska även tilläggas att jag är bördig från Österlen, nämligen Östra Tommarp, den gamla medeltida staden Tumathorp en knapp mil väster om Simrishamn.

Det är således med glädje som jag kan meddela att projektet Se och vårda på Österlens Museum nu har inlett det höstliga arbetet med att vårda några av Österlens många fornlämningar (se även http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/Se-och-varda/). I år skall vårdinsatserna läggas på 8 st fornlämningar; fyra i Gladsax socken, en i Östra Tommarps socken, en i Östra Nöbbelövs socken, en i Rörums socken och en i Simrishamn.

I våras gjordes en stor vårdinsats vid en dös i Vik (Nyhemsområdet), och i september har ytterligare tre fornlämningar (borgen Gladsaxehus, gånggriften Ekenäs och Tågarpsdösen) vårdats ömt. Nu i veckan är det tänkt att ytorna kring ytterligare tre fornminnen (två på Munkabacken i Gladsax och Bragestenarna utanför Gislöv) ska få känna på häcksaxar och grästrimmrar.

Borgen Gladsaxehus är en av de fornlämningar i Gladsax som Österlens museum redan förra året tog över vårdansvaret för. De andra är gånggriften vid Ekenäs och två högar och en stensättning på Munkabacken, strax väster om gården Munkaberg i Gladsax. Om borgen Gladsaxehus kan ni läsa på museets hemsida http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/arkeologi/arkeologiska-utgravningar/.

I måndags genomfördes en vårdinsats vid Ekenäs, och i tisdags röjdes det vid Tågarpsdösen utanför Tommarp. På bilden nedan syns den välvårdade gånggriften vid Ekenäs strax utanför Gladsax.


Även Tågarpsdösen fick ett välvårdat utseende efter ett par timmars klippning, grästrimmning och räffsning. 


Så här såg förresten Tågarpsdösen ut i samband med professor Märta Strömbergs undersökning år 1970. Svårt att tro att det är samma fornlämning, eller hur?


På eftermiddagen i tisdags påbörjades även lite vårdarbete på Munkabacken, ett arbete som kommer att fortsätta i slutet av veckan. Efter en liten stund fick jag sällskap av två betande kossor (eller kvigor?), som mer eller mindre "körde bort" mig från den mindre av högarna. Därefter ställde de sig och "blängde" på mig en lång stund, innan de drog vidare nedför backen.


Vårdinsatserna kommer sedan att göra ett uppehåll på ett par veckor, innan nästa åtgärd blir aktuell. Den 8 oktober är det meningen att Stenkilsristningen vid Simrislund skall finputsas, och att en stig skall märkas ut från kustvägen till ristningarna. Vi är därför i behov av lite frivillig arbetskraft! Så om någon av er som läser detta skulle tycka det vore intressant och lärorikt att få hjälpa till med att vårda, eller att bli fadder för en fornlämning,  tveka inte att kontakta mig. Mina kontaktuppgifter finns på http://www.simrishamn.se/sv/kultur_fritid/osterlens_museum/Se-och-varda/vill-du-veta-mer/

Jag återkommer under hösten med mer information!

Lars Jönsson
Österlens museum och
Österlenarkeologi
www.osterlenarkeologi.se

torsdag 13 september 2012

Ulrica Eleonora




Ulrica Eleonora (1719-1720)
Ulrica Eleonora föddes den 23 januari 1688 som sjunde och yngsta barn till kung Carl XI och drottning Ulrica Eleonora av Danmark. När hennes äldsta syster, Hedvid Sofia, dog i smittkoppor den 11 november 1708, var det bara hennes äldre bror, kung Carl XII, som fortfarande var i livet. Hon var nu första tronarvinge, eftersom hennes bror inte hade några barn. Hon hade många friare, men det blev den tyske prinsen Frederik von Hessen-Kassel, som hon till slut gifte sig med, den 24 mars 1715. Den 30 november 1718 sköts Carl XII till döds vid Frederikshald (Halden) i Norge och den 5 december nådde nyheten hans syster. Hon lät titulera sig drottning av Sverige, men fick ingen arvsrätt till tronen. Först den 17 mars 1719 kunde hon kröna sig i Uppsala domkyrka.


Ulrica Eleonora hade få anhängare hos adeln. Det var kanske därför hon under sin korta regeringstid på drygt ett år lät adla hela 181 nya personer. Efter flera misslyckade försök hos riksdagen att få dela tronen med sin make Fredrik, avsade hon sig regeringen till sin man den 29 februari 1720. Den pfalziska ättens era var därmed slut, och den 24 mars hyllades hennes man som Fredrik I, den förste och hittills ende av den hessiska ätten på Sveriges tron. Ulrika Eleonora och Fredrik fick aldrig några gemensamma barn. Däremot hade Fredrik fyra barn med sin älskarinna Hedvig Taube. Liksom sin syster dog Ulrika Eleonora av smittkoppor, den 24 november 1741 i Stockholm.
Den här riksdalern från 1719 hade en upplaga på endast 9968 exemplar. Den är designad av myntmästaren Lorentz Careelberg.


//Ulf Danell

Österlens Museum

tisdag 4 september 2012

Treasured Threads:Nordic Lace

Amerikaresan har nått sitt slut för min del liksom den gjorde för många österleningar som emigrerade men kom hem igen. Dock inte alla ungefär 10.000 personer sökte lyckan i Amerika, Tyskland och Danmark under 1800-talets slut och 1900-talets början. Av deras ättlingar träffade jag nästan inga när jag besökte American-swedish institute i Minneapolis i augusti. Alla där i Minneapolis, Minnesota verkade vara släkt med utvandrare från Dalarna, Värmland, Småland. Därför kände jag att jag hade en uppgift - att sätta södra Sverige på kartan. Jag var där med en knypplingsutställning från vårt museum. En utställning som berättade om vår regions fantastiska frihandsknyppling. Utställningen flögs över tidigare i sommar och öppnades på Institutet den 21 juli. Österlens museum fick representera den nordiska knypplingen. Min uppgift var att hålla föredrag vid 4 tillfällen under besöket. Anledningen att utställningen över huvudtaget kommit till stånd var att "The 59th International Old Lacemakers, Inc.Convention" avhölls i tvillingstaden Saint Paul 5-11 augusti. Flera hundra knypplerskor och stickorskor, företrädesvis från USA och Canada, hade samlats för att förkovra sig och utbyta erfarenheter. Förutom att berätta den frihandsknypplade spetsens historia fick jag möjlighet att visa och berätta om hur en brud kläddes inför ett bröllop 1850 här på Österlen. Min dotter Sally ställde tjänstvilligt upp som brud. Knypplad spets och bröllop har ett nära samband eftersom spetsen beställdes till lakan, särkar och skjortor, klutar och förningsdukar som skulle användas vid bröllopet och i det nya hemmet. I den berättelsen kunde jag också väva in vad som kunde hända om man inte blev lyckligt gift. Som exempel använde jag Ola Månsson från Gårdlösa som emigrerade till Minnesota när det började osa för hett hemma i Sverige och tog med sig älskarinnan och sonen han hade med henne. När han kom till USA blev han en uppskattad talesman för byn där han bosatte sig i norra Minnesota och han bytte också namn till August Lindberg. Paret fick fler barn och ett av dem döptes till Charles. Han fick senare en son med namnet Charles junior. Och honom känner vi alla som ensamflygaren över Atlanten. Detta var en nyhet för de flesta och det kändes bra att få folkbilda lite "over there".

Lena Alebo