måndag 30 april 2012

Karl Gerhard i Simrishamn

Simrishamns folkets park Karl Gerhard i Simrishamns folkpark, det måste ha varit en upplevelse. Även om man kanske förknippar denne revykung mer med teaterscener i Stockholm och Göteborg så var han också en ständigt turnerande artist och det är nog få parker och festplatser som inte haft honom som gäst. Man kan med fog säga att ingen scen var för liten för Karl Gerhard, som ju började sin teaterbana som kringresande bandaktör i början av förra seklet. Att han varit i Simrishamn vet vi från hans vän Piraten, även om vi inte lyckats uppbringa något datum. Eftersom KG alltid var sysselsatt med att skriva nya texter och kupletter var han också i ständigt behov av en testpublik för att se om en ny kuplettidé slog an och kunde användas i nästa revy. Då var folkparken ett bra forum. Det är säkert många av KG’s stora nummer som haft sin ”urpremiär” i folkparkerna. KG var ju den satiriska humorns gigant i svenskt nöjesliv och det sägs ju ofta att hans kupletter är svårsjungna idag eftersom de behandlar dåtidens dagsaktuella händelser och personer. Men detta dilemma kunde också uppstå där och då. KGs arbetsmetod var densamma, oavsett om han uppträdde på sin teater eller i en folkpark. Man kan tänka sig följande scenario: Det är en stekhet sommareftermiddag i folkparken. En del i publiken har styrkt sig med en kall pilsner i den kvävande hettan och nästan somnat på sina bänkar. KG skall uppträda och har valt en visa med många långa strofer. Det är ett av de stora kännetecknen på KG’s kupletter – de var långa. Texten handlar både om dagsaktuella och historiska personer. KG s medarbetare ser ut över publiken och tar mod till sig och frågar KG om det inte är läge att sovra lite i den komplicerade texten. Publiken kan ju omöjligen känna till allt detta. Men detta bekommer inte KG, som arbetar efter principen att om publiken inte känner till detta så får den ju kännedom om det genom mig. Eller också tog han till det kortare och koncisare: DOM SKALL FOSTRAS!  KG krävde mycket av sin publik, vare sig den fanns i teatersalongen eller i folkparken. Hans absoluta krav på att texten måste höras oavsett omgivning ledde en gång till att han avbröt framträdandet, banade sig väg genom folkvimlet till folkparkschefens vagn och helt sonika beordrade denne att karusellerna skulle stå stilla medan han uppträdde. Med sin frack och höga hatt såg han något malplacerad ut i folkvimlet sägs det.

Vad kan då KG ha sjungit vid sitt framträdande i Simrishamn? Om han sjöng en visa med skåningar i skottgluggen fick sig nog Piraten en släng av sleven emellanåt. Eller kanske Sten Broman eller någon annan av Lunds profiler. Om det utspelade sig i mitten av 40-talet är det högst sannolikt att Skåningen med stort S, Edvard Persson fick sig en och annan smocka i kuplettform. Denne hade medverkat i flera av KG’s revyer på 30-talet, bland annat i rollen som en mycket porträttlik Per Albin Hansson men senare kom relationen dem emellan att bli ansträngd. Eller snarare KG’s relation till det som EP stod för- I botten fanns säkert att KG var väl medveten om att i fråga om publiktillströmning till folkparken kunde han inte mäta sig med den store Skåningen. Men det var säkert inte bara satiriska utan också rent underhållade kupletter som framfördes. Det fanns t ex en trevlig kuplett med titeln Våren i Skåne. Inte omöjligt att han uppträdde tillsammans med Lunds primadonna Cilla Ingvar, som tillhörde KG’s stall på 50- och 60-talen och som enligt Uno Myggan Ericson sjöng KG-kupletter bättre än KG själv. Det vill inte säga lite. När hennes far och KG möttes första gången skall följande replikskifte ha utspunnit sig.

Detta är professor Ingvar i Lund, specialist på lilla hjärnan.
Så trevligt att ha en liten filial i Lund!

Han sjöng också kupletter på begäran vid sina framträdanden. Om till exempel någon ung herre önskade den populära ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” brukade KG replikera:

Det kan ju vara ens eget fel också.

Beträffande Piraten så finns en historia i flera versioner om hur han såg KG i Simrishamn och utbrast:

Det var fan vad Karl Gerhard är kvick!
Då sade kommunfullmäktiges ordförande som satt bredvid:
Javisst, men han gör ju inget annat.

Det är osäkert om KG fick kännedom om detta replikskifte, men det hade nog roat honom. Han var inte sen att uppskatta andras kvicka repliker om de träffade rätt.

Ingen scen var som sagt för liten för KG, och följande ordväxling som Stig Järrel förmedlar i en av sina memoarböcker är ett utmärkt exempel. Någon i KG ’s ensemble beklagade sig en gång över den bristande standarden vid landets folkparksscener. KG svarade:

Man får anpassa sig. Jag kan tala om för dig att jag har stått på ett matsalsbord i Värmlandskogarna och sjungit mina visor.

/Andreas Österberg
Gästbloggare, bibliotekarie och Karl Gerhard-expert

lördag 28 april 2012

Magnus den gode


Magnus "den gode" Olavsson regerade i Danmark 1042-1047. Magnus var son till Olav "den helige" Haraldsson av Norge och hans engelska frilla Alvhild. När Magnus var fyra år gammal (1028) mördades jarlen Erling Skjalgsson och Olav och Magnus fick fly, först till Sverige och sedan till Novgorod, där Olavs svåger, storfurst Jaroslav styrde. Efter beskedet att den nya jarlen Håkon Eiriksen hade drunknat 1029, reste Olav hem för att återta tronen. Han sökte hjälp hos sin andra svåger, Anund Jacob i Sveariket, men föll i striderna mot norska upprorsmän utanför Stikklastad norr om Trondheim den 29 juli 1030. Magnus var då bara sex år gammal. Danmarks kung Knut den stores son, Sven Knutsen blev då kung i Norge (med sin mor som förmyndare), men nya strängare lagar och höjda skatter gjorde dem impopulära och 1034 åkte stormännen Kalv Arnesen och Einar Tambarskjelve till Novgorod i Gardarike (Ryssland) och hämtade hem Magnus. Tillsammans jagade de ut Sven Knutsen och gjorde Magnus till kung 1035. Han fick epitetet "den gode". Sju år senare blev Magnus kung även i Danmark. På porträttsidan står: "+MAHNVS R(E)X".

Myntgravören Leofsige har sitt namn på reversen: "+LE(O)FSI(G):ON:(LV)ND:" Leofsig präglade under perioden också mynt i Toftum (Tofta) utanför Landskrona under den s.k. stridsperioden 1043-1047 då Magnus stred mot Sven Ulfsson. Magnus fick hjälp av sin fars halvbror Harald "Hårdråde" Sigurdsson, men dog bara 24 år gammal den 25 oktober 1047 i Skibby. Myntet har en gång ingått i en halskedja och varit hoplött med öglor, vilka sedan har klippts av.
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

torsdag 26 april 2012

Ismail bin Ahmad - en långväga import


Detta mynt är präglat för mer än 1100 år sedan i våra dagars Uzbekistan. Det har kommit hit genom den handel våra vikingar gjorde med araberna i österled under 900-talet. De handlade bland annat med skinn, slavar, bärnsten, vapen och smycken. I utbyte fick de silver, smycken, kryddor och kläder. I den yttre omskriften står: "Gud tillhör makten först och sist, och på den dagen skola de rättrogna glädjas över Guds hjälp" (ur Koranen XXX:3-4). I den inre omskriften står: "I Allahs namn var slagen denna dirhem i Al-Shash i året sju och åttio och tvåhundra". Al-Shash är våra dagars Tasjkent, huvudstad i Uzbekistan och AH 287 motsvarar år 900 i vår kalender.

I mittfältet på reversen står: "Mohammad är Allahs apostel" (ur Koranen XLVIII:29) följt av kalifens namn "Al Mu´tadid-billah" och på nedersta raden Samanidfurstens namn "Ismail bin Ahmad". Ismail regerade under åren AH 279-295 (AD 892-907) i Transoxanien, dvs. området mellan floderna Oxus (Amu-Darja) och Jaxartes (Syr-Darja).
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

onsdag 25 april 2012

Probus tetradrachm


En tetradrachm av kopparlegering (potin) från Alexandria i Egypten, präglad 276/277 evt. Myntet är oerhört slitet, men går att bestämma för ett tränat öga. På åtsidan syns kejsar Probus (romersk kejsare 276-282) högerprofil och texten Α Κ M AVP ΠPOBOC CEB, dvs. Autokrator Kaesar Marcos Aurelios Probos Sebastos = "Den enväldige kejsaren Marcus Aurelius Probus, augustus (den vördnadsvärde)". Probus tillhör de s.k. soldatkejsarna, som regerade under en turbulent tid, med många och snabba kejsarbyten. Kejsarna kom oftast från enkla bondfamiljer från utkanterna av romarriket, men genom snabb karriär inom armén lyckades de med mod och rätta ledaregenskaper avancera militärt och utropas av sina soldater till kejsare. Efter bara några år blev de flesta själva offer för attentat och mördade, inte sällan av sina egna soldater, som var snabba att byta sida när lyckan vände.

På frånsidan står Dikaiosyne (Rättrådigheten) med sina attribut vågskålarna och ymnighetshornet (cornucopiae). Hon motsvarar romarnas Justitia, symbolen för lag och jurister. Nere till vänster, årtalet (LB). L är en fornegyptisk hieroglyf för årscykel och B är den grekiska bokstaven för 2, dvs. andra regeringsåret för Probus. En snarlik tetradrachm, fast med årtalet Δ (=278/279), hittades på Mariebergsområdet i Karlskrona den 21 april 1960 under en råttjakt. Annars är senromerska bronsmynt ovanliga i nordiska skatt- och lösfynd.

/Ulf Danell
Österlens Museum

fredag 20 april 2012

Marcus Aurelius (2)


MARCUS AURELIUS (161-180). En av museets alla denarer som visar på den livliga handeln man hade på Österlen med romarriket under 100-talet evt. Myntet visar kejsaren Marcus Aurelius i högervänd profil med lagerkrans i håret. Texten lyder: "M ANTONINVS AVG ARM PARTH MAX". Titlarna "Armeniacvs" och "Parthicvs Maximvs" fick han år 164 respektive 166 efter de segerrika krigen mot armenerna och partherna (i nuvarande Iran). Kejsaren kallades för "filosofen" för sin bildning och vurmande för grekisk filosofi. Han figurerade i filmen "Gladiator" som vän till Maximus.

Baksidan av myntet visar Pax (freden), som håller en olivkvist i höger hand och ett ymnighetshorn (cornucopiae) i vänster. Texten i omskriften är förkortning för TRibunicia Potestas XX (Makt i Tribunen för tjugonde året) IMP(erator) IIII (kejserlig titel=kommendör, fjärde rankningen) COnSul III (konsul för tredje gången), vilket betyder att myntet slogs år 166 (i staden Rom).
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

torsdag 19 april 2012

Spår efter

För att göra en lång historia kort är det von Rosens fel! Majoren vid Flottans mekaniska kår, greve Adolf Eugène von Rosen hade redan 14 november 1845 inkommit till Civildepartementet med en ansökan att få anlägga ett antal järnvägar – något som bifölls redan ett par veckor senare men som i de flesta fall aldrig blev verklighet. Bland annat hade han idéer om att anlägga en bana motsvarande den kommande Södra stambanan, med Ystad som slutstation – men som dock kom att bli verklighet först efter att Riksdagen 1853/-54 beslutat att stambanorna skulle anläggas i statlig regi, och då med Nils Ericsson som ansvarig byggherre och med industristaden Malmö som sydlig ändpunkt.
Hur slaget om var den södra stambanans skulle sluta var på intet sätt självklart. Striden stod bland annat mellan Ystad, som var en av Sveriges viktigaste hamnar, Landskrona med sin fina naturhamn och Malmö som var den största staden. När Ystad gick miste om stambanan började stadens styrande krafter fundera i termer av en privat – i betydelsen icke-statlig – järnväg som skulle ansluta hamnen till lämplig punkt längst stambanan. Redan 1866 invigdes så Ystad-Eslöv Järnväg (YEJ) som drogs via en vid nordostlig båge för att fånga in så mycket omland – och därmed potentiella transporter – som möjligt. Ystad fick sin andra järnväg 1874 då Malmö-Ystad Järnväg (MYJ) – den så kallade Grevebanan – invigdes. När nu den lilla hamnstaden Simrishamn åsåg hur allt mer av både passagerare och gods gick både till och från Ystad ville man också vara med på ett hörn. 1882 invigdes Cimbrishamn-Tomelilla Järnväg (CTJ) för att bara några år senare slås ihop med den 1893 invigda Malmö-Tomelilla Järnväg (MöToJ) med signaturen Malmö-Simrishamn (MSJ) som resultat.
På bilden är året 1910 och Simrishamns nya hamnanläggning invigs med pompa och ståt. Spåren i kajen – föga uppmärksammade såhär under festligheterna – vittnar om den lilla hamnstadens strävan att få vara del av den industriella epokens transportapparat - som för Sveriges del började med von Rosens ansökan i november 1845!

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

tisdag 17 april 2012

Ungdomens förfall!

Vår ungdom älskar ingenting annat än lyx och lättja. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin. De föraktar varje auktoritet och hyser ingen respekt eller aktning för åldern. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De är vanvördiga mot sina föräldrar. De stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor. De har dåliga matsedlar och har blivit sina lärares skräck.

Detta citat känns som ganska typiskt för hur många vuxna ser på ungdomen – kort sagt fullständigt, komplett och totalt hopplösa! De degenererade egenskaper som de vuxna irriterar sig på är konstant desamma, generation efter generation, men hur dessa egenskaper tar sig praktiskt uttryck varierar förstås med tid och rum. Oavsett om de unga roar sig på lövade dansbanor, om de åker moped eller spelar datorspel får dessa sysslor eller attribut alltid en symbolbetydelse som står för dåliga egenskaper.
Framåt 1940-talet håller det som kommer att bli ”ungdomsrevolutionen” att blomma upp, det USA-inspirerande fenomen som kommer att skapa tonåringen som begrepp. I denna kultur är biograferna viktiga; att gå på bio är ett sätt att umgås och att snappa upp influenser från omvärlden – en omvärld vida större än det trångsynta lokalsamhället. När man inte går på bio gick man gärna till ett annat fenomen som växer fram i tätorterna; på café. På dessa konditoriernas efterträdare kunde man umgås och spana på varandra, digga musik och läsa tidningar.
Det var många som deltog i moralpaniken – bland annat Svenska kyrkan som förstås hade en roll som moralens väktare. 1941 skickas en enkät ut till 2854 präster där de får svara på ett antal frågor om ungdomens förfall. En av frågorna lyder:

Anser Ni att den film, som visas på Eder ort, och den s k kolorerade veckopressen skadligt påverkar ungdomen?

(Uppgifterna har vi hämtat ur ”Jonas Frykman; Dansbaneeländet : ungdomen, populärkulturen och opinionen” – rekommenderas!)

Det kanske mest märkliga är att de vuxna har så kort minne! De har för inte så länge sedan själva varit unga och antagligen ägnat sig åt sådant som stört sin vuxna samtid. Det handlar förstås om identitet och om bristande kontroll. Identitet för att ungdomssysslor i stort sett alltid bryter mot det etablerade och därför betraktas som något av en revolution av sina utövare, för att det blir en gemensam faktor som utövarna (men inga andra) har gemensamt, och för att allt eftersom tiden går - och de äldre gnällspikarna försvinner - dessutom blir det normala. Bristande kontroll eftersom ungdomssysslor normalt görs utan de vuxnas insyn; hur ska man kunna uppfostra någon som sysslar med sådant som är både obegripligt och görs i skymundan?!
Vem är då den högmälde i citatet? Sokrates! Död 399 f.v.t…
/Marcus Marcusson
Österlens Museum

måndag 16 april 2012

Marcus Aurelius (1)


Marcus Annius Verus föddes i Rom 121 av Domitia Lucilla. Hans far, Annius Verus, var bror till Faustina senior och avled tidigt. Marcus växte därför upp hos sin farfar med samma namn. Han blev snabbt favorit hos kejsaren och utsågs till efterföljare tillsammans med sin tänkta svåger Lucius Verus. Marcus blev caesar 139, vilket betydde att han stod som tronföljare till Antoninus Pius. Marcus annulerade då sin trolovning med Aelius dotter och gifte sig 145 med kejsarens dotter, Faustina junior. Det här myntet är slagen det året, när Marcus var 24 år gammal. Inskriften lyder: "AVRELIUS CAESAR AVG PII F". Namnet Aurelius Antoninus hade han tagit för att hedra kejsaren. Pii Felix betyder ungefär "Tjänstvillig och lycklig, Glad att få tjäna staten".

På reversen syns Spes (Hoppet) gående med blommor i höger hand, medan hon lyfter sin långa kjol med den vänstra. COS II betyder att Marcus förärades titeln konsul för andra gången det här året. Många romerska denarer hittas här i Skåne, men det är tyvärr få som lämnas in och hamnar på museer. Det är lag på att anmäla till staten om man hittar något fornfynd, och särskilt fynd av metall som t.ex. mynt ska rapporteras. För att kunna få en bättre bild av livet här i trakterna under romersk järnålder, är varje liten pusselbit viktig i arkeologens arbete. Är det någon som har mynt hemma, som hittats på någon åker, tveka inte att ta kontakt med museet, så vi kan titta på dem. Numret hit är 0414-819676.

/Ulf Danell
Österlens Museum

fredag 13 april 2012

Kolobrzeg


Det här lilla myntet väger endast 0,26 gram och mäter 11 millimeter i diameter. Det gick under öknamnet "vinkenauge", dvs. finköga, för att dess litenhet och oftast mörka yta pga. dålig silverhalt (mest koppar) påminde om finkarnas ögon. Det hittades vid restaureringen av S:t Nicolai kyrka i Simrishamn tillsammans med 56 andra små pommerska (från nuvarande norra Polen) vinkenauge-pfennige vid månadsskiftet mars-april 1964. Mynten ersatte de danska borgarkrigsmynten, som man tvingats sluta prägla 1377, fram tills dess att nya mynt med högre silverhalt började präglas i Lund omkring 1405. Mynten kom hit med nordtyska och polska handelsmän, som sålde keramik- och klädesvaror och köpte torkad sill bland annat.
 
Myntet är präglat i Kolobrzeg (tyska Kolberg) i nordvästra Polen omkring år 1400 under fursten Bogislaw VIII (1395-1418), som även var biskop. Staden ligger mellan Szczecin (Stettin) och Slupsk (Stolp). Både myntets åtsida och frånsida visar stadens emblem; två korslagda biskopsstavar (kräklor) och tre punkter. Bland stadens vänorter finns Simrishamn, tillsammans med bland andra Landskrona, Nexö på Bornholm, Nyborg på Fyn, Feodosiya i Ukraina och Bad Oldesloe i Holstein.
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

torsdag 12 april 2012

Valdemar Sejr


När kyrkovaktmästaren Anders Lindén skulle fylla igen en grav på Ingelstorps kyrkogård någon gång under 1930-talet, kom det här myntet fram ur jorden. Det är förmodligen en s.k. Charons-peng, som lagts på den döde vid begravningen för att betala för inträdet till Himmelriket (i den grekiska mytologin var det färjkarlen Charon, som tog emot pengar för resan ner till underjorden). Myntet är präglat för den danske kungen Valdemar II (WALDEMAR REX). Han hade inlett sin regering med krig och erövring i Estland (där han bland annat intog Reval 1219) och Nordtyskland, men blev tillfångatagen på Lyö 1223.
 
På myntets andra sida syns ärkebiskopen Uffo Thrugotsson. Han hade del i myntningen från Lund, som myntade för hela Skåneland inklusive Bornholm. Det här myntet visar hans porträtt, iförd mitra, och med texten ARC(hiepiscopus) VF(f)O. Det är troligtvis präglat i början av hans tillträde (1228), för att markera att en ny ärkebiskop hade tillträtt, och är det enda myntet med både hans bild och namn. Den enorma lösensumma på 40000 mark silver som greve Henrik av Schwerin hade begärt för att släppa kung Valdemar fri 1223, hade lett till en kraftig myntförsämring med hög kopparhalt i mynten som följd. Myntet väger 0,85 gram.
 
/Ulf Danell
Österlens Museum

tisdag 10 april 2012

Sieg Klick

Carlssons Foto på Järnvägsgatan i Simrishamn, en av minst en fotograf och fotohandlare i var och varannan liten ort åtminstone in på 1980-talet. Förutom att ta ett och annat porträtt, vad sysslade egentligen alla dessa fotoaffärer med? Svaret är förstås att de sålde kameror, film och andra tillbehör, framkallade och kopierade, och allmänt servade alla glada amatörer som ”knäppte kort” i den fördigitala tidsåldern.
George Eastman, mannen bakom Kodak, uppfann inte som det ibland påstås kameran men han var definitivt den som lyckades lansera fotografin på bred front, och då huvudsakligen riktat mot en amatörmarknad – det vi idag skulle kalla en hobby – med säljande deviser som ”Ni trycker på knappen – vi gör resten”. I konungariket Sverige slog amatörfotografin genom stort runt sekelskiftet 1900; det bildades föreningar, det skrevs handböcker och det gavs kurser – ofta i de lokala fotoaffärernas regi.

Fotar gör man med fördel utomhus, vilket gjorde att kameran ofta och gärna följde med på de under den här tiden så populära naturvistelserna – här i våra trakter framförallt på stranden eller vandrandes i bokskogen. Att befinna sig i naturen betraktades vid den här tiden som någonstans i sfären motion, sport och även andlig rekreation. Trenden var ett resultat av den Nietzscheanska vitalismen där normen var en hälsosam och (fysiskt och mentalt) stark och förstås nationalistisk övermänniska, en stolt, svårimponerad, idrottsdyrkande naturalist. Inspirerad av motsvarande tyska rörelse blev nakenheten en viktig parameter framförallt bland sundhetssträvande män. I och med nakenheten snarast förstärktes uppdelningen mellan män och kvinnor, varför umgänget ibland hamnade i gränslandet mellan det homosociala och den fortfarande illegala homoerotiken. Det mer promiskuösa badlivet där båda könen glatt badade tillsammans uppstår till en moralisk omvärlds förskräckelse först ett par decennier senare, och har då föga med det sundhetsivrande idealet att göra.

Den ständigt närvarande kameran gjorde att det uppstod en offentlighetskultur inom rörelsen, där det handlade om att både betrakta och att samtidigt bli betraktad – faktiskt inte helt olikt nutidens online-voyeurism. Amatörfotografins viktiga roll inom rörelsen blir särskilt tydlig när man betänker att det i decennier diskuterades om fotografi skulle anses vara en sport. Det blev den i och för sig inte, men däremot blev ju idrottande kroppar populära som motiv. I tidningar som Hälsovännen och Ny tidning för Idrott publicerades reportage som visar mer eller mindre adamitiskt klädda (d.v.s. nakna) natur- och idrottsdyrkare kollektivt utövandes sin ideologi. På vissa håll – ännu vanligare på kontinenten men för all del även här – tydliggjorde man sin distans från samhället genom att hålla till bakom avskärmande plank eller murar, i anläggningar som kunde rymma både bassänger, hopptorn och bastubad. Många av de tidigare varmbaden blev från början byggda just för detta ändamål.

Om nu någon tycker att detta människoideal liknar det som nazisterna höll sig med, så tycker man helt rätt. Den sociokulturella delen av både tysk och svensk nazism är i stort sett den som beskrivits här ovan – och jodå, de facto var Adolf Hitler både Nietzsche-anhängare, sundhetsivrare och flitig amatörfotograf!

/Marcus Marcusson
Österlens Museum

torsdag 5 april 2012

Kålsoppa, särkar och en brud!

Så nu är dagen här! Invigningen av vår nya textilautställning "Särken först - om kläder och människor på Österlen". Klockan 13 inviger journalisten och författaren Rolf Gustavsson utställningen. Han härstammar från fyra generationers skräddare från hammenhög. Vi bjuder på sju sorters kålsoppa som ska ha varit tradition att äta här på Österlen under skärtorsdagen. Vår duktiga bakerska Birgitta satte igång igår att koka upp en massa soppa och det stank vitlök på hela kontoret. Men det är faktiskt ingen vitlök i soppan. Så hur kan det då komma sig att det stank vitlök då? Jo det är ramslök i soppan och för ni som inte vet det är ramslök en bladliknande sak som luktar och smakar som vitlök. Så kan ni gissa vad det är för andra ingredienser i soppan? Jag kan ju ge er en ledtråd. Både jag och Birgitta kallar soppan för ogrässoppa. Vi i personalen fick smaka på soppan igår och jag kan säga att den är god och även slankande om man får tro Birgitta. Själv har jag läst att Gwyneth Paltrow åt kålsoppa sju dagar i veckan efter sin graviditet för att gå ner i vikt. Jag vet dock inte om man vill äta den soppan sju dagar i veckan. men vill man vara fin så får man lida pin.

På tal om fin, under invigningen på skärtorsdagen kommer vi även att ha ett generalrepition av att klä en brud. Vi kommer att klä bruden så som man gjorde på 1850-talet. eftersom det är en generalrepition så kommer den officiella påklädslen att ske på påskdagen klockan 15. Då bjuder vi även på Bröllopskaffe som betyder att man får smaka en systerkaka och lyssna på berättelser. Systerkakan är en berättelse i sig. Vi i personalen har fått smaka under den senaste månaden flera olika slags systerkakor med varierande resultat. Kan ju säga att vissa hade en konstig gummikonsistens och var helt smaklösa. Men det är som tur var inte dom vi kommer att bjuda på! Den sista brudkakan påminner lite om butterkaka fast utan vaniljkräm så vi hoppas att det kommer att smaka.

Under påskafton, påskdagen och annandagpåsk kommer Lena Alebo att visa runt i utställningen och berätta om kläder och människor. På annandagpåsk är det även Äggristning och påskverkstad för barn och vuxna där man bland annat kan prova på att brodera. 

/Jeanette Gimmerstam
Österlens museum

tisdag 3 april 2012

Framtiden

Nu när året lider mot sitt slut är det många som riktar blickarna mot framtiden. Framtiden – den del av tidslinjen som inte inträffat än. Förutsatt att man tror på tiden som en linjär linje förstås.
Efter det här årets avslut, då jävlar ska det hända saker! Nästa år, 2012, då ska man minsann sluta röka och börja motionera, få budgeten att gå ihop, lära sig knyppla, eller kanske dra ner på antalet krogbesök… Eftersom dessa planer inte går att stoppa in i den tid som redan förflutet, sätter vi vårt hopp till framtiden; utan en framtid hade förhoppningen att det ska bli bättre framöver inte varit möjlig. Oavsett vi pratar om en minskad arbetslöshet eller bättre bromsmediciner, krävs en framtid där detta ska kunna inträffa.
Kulturanalytikern Svante Beckman menar att framstegstron är det som övergriper upplysningens alla ideologier, de som på allvar började ifrågasätta den tidigare, statiska världsordningen. Liberalism och nationalism och socialism och kommunism – alla förutsätter de att det kan och kommer att bli bättre i framtiden, annars är de meningslösa.  Ekonomer förutsätter på samma sätt att det även nästa år finns utrymme för ekonomisk tillväxt.
Nu har det för all del gått fram och tillbaka med framtidsoptimismen. Under krig, missväxt och depressioner är det av naturliga skäl svårare att se ljuset i tunneln – och därmed att bevara tron på framtiden. Man ger upp och blir passiv. Men förr eller senare tar eländet slut, och då blommar framtidsplanerna! Avslutet i sig gör att man inte har lika mycket att ta hänsyn till när allt det nya ska planeras – man börjar på ny kula, från scratch. Efter andra världskriget var tron på framtiden jääättestor, nu äntligen skulle det vara slut på både krig och depressioner!
En nackdel med framtiden är att man kommer att uppleva en så begränsad del av den – alltför långsiktiga planer kommer man missa det mesta av. Då blir man tvungen att förlita sig på dem som kommer vara med om mer framtid. Idévetaren Michael Godhe har forskat i relationen mellan framtid och ungdom under folkhemsbygget. Han pekar på att det var de unga som fick axla ansvaret, bli ingenjörer och använda all den nya (krigs-) teknologin i goda syften, istället för att döda. Det var med andra ord de unga som fick uppdraget att driva samhällsprojektet framåt; de gick heta utbildningar och de fick lära sig vilken moral och etik som gällde. Som alltid under generationsväxlingar blev resultatet något annat än det man tänkt sig – de unga gjorde ”ungdomsrevolution”, levde i subkulturer och diggade musik som ingen ens kunna fantisera om tidigare. Det är en av framtidens tydligaste karaktärsdrag – att oavsett hur man tänkt sig det som komma skall, kommer det att bli något annat!
På bilden ser vi en av sin tids stora framtidshopp; en ”Mac Plus” – en av de allra första hemdatorerna i en mening som vi fortfarande känner igen. Det är inte den första Macintosh-datorn från 1984 men väl den andra uppdaterade modellen som släpptes januari -86. Det gul-gråa höljet avslöjar att det är en tidig modell – man bytte snart ut plasten mot en mer grå-vit. Ursprungligen köptes den ny av en läkare Vallgren i Lund. Vi kan anta att det sved i plånboken även för en läkare – en sådan här maskin kostade flera månadslöner på sin tid, och lyxtillbehöret hårddisken i en egen låda under själva datorn kostade lika mycket den.
Det här var det som skulle komma att ta över framtiden! Betänk att detta var några år innan murens fall, och betänk idéerna om hur allt jävelskap politikerna ställt till med skulle lösas med kontakt och kommunikation medmänniskor emellan – oavsett man bodde i Öst eller Väst. Dock. Uppfattningen vad man skulle ha hemdatorer till var nog tämligen vag än så länge – vare sig internet eller webben existerade i sinnevärlden – men förhoppningarna var stora bland de som hunnit bli frälsta. Och vi kan inte annat än att ge dem rätt såhär i efterhand; idag är kommunikation per datorer så självklart att det står högt upp på totalitära regimers censurlista. Vi kan också konstatera att som inför allt annat nytt fanns en skepsis, som skulle utforskas. Ungefär vid den här tiden ersattes alla filmskurkar med rötterna i öst-väst-problematiken med sådana som behärskade den digitala världen.
Nå. Hur ser vår tids tro på framtiden ut? En lösning på miljöhotet? Nja, efter all politisk ovilja, sådär vad? Den ekonomiska krisen, nja... Samtidigt är det kanske det som behövs, att några av de gamla ordningarna kraschar och inte kan repareras, som utgör chansen inför fortsättningen på tidslinjen? Det överlåter vi åt framtiden att utvisa.
 /Marcus Marcusson
Österlens Museum

måndag 2 april 2012

Christian IV och Niels Madsen


Niels Madsen föddes i Löderup 1584 och utnämndes till kyrkoherde i Gladsax och Östra Tommarp 1614. Han beskrivs som from, nitisk, anspråkslös och gästvänlig. Han förde anteckningar om bygdens folk och i landsarkivet i Lund finns en av hans räkenskapsböcker mellan åren 1623 och 1635. Det här är en sexskilling dansk präglad i Köpenhamn 1629. Myntet har nästan brutits av på mitten. Christian IV var kung i Skåne i hela 60 år - mellan 1588 och 1648. Han var bara 11 år gammal när han blev kung.

Niels dog 1655. Det var ett pestår. Hela två tredjedelar av Simrishamns befolkning dog i pesten detta år (ca 400 av en befolkning på 600). En av dem som drabbades hårt var stadens borgmästare Eskil Olsson. Såväl hans hustru som tio av deras barn strök med i sjukdomen. De ligger begravda i S:t Nicolai kyrka. Eskil själv överlevde pesten och var med om försvenskningen av Skåne efter freden i Roskilde 1658, då han taktiskt bytte sida och stod på svenskarnas sida. Då satte den danske kungen Frederik III ett pris på hela 2000 riksdaler för Eskils huvud, men han överlevde det också, och avled inte förrän den 29 maj 1675, 79 år gammal.
 
/Ulf Danell
Österlens Museum