Vaxad huvudklut ur textilmagasinets gömmor. Från Ingelsta härad, det ser man på spetsen. Typ mitten av 1800-talet. Vaxet blänker fortfarande såhär över 150 år senare – en yta som påminner om ytan på vår nutids trend med svarta, litet blanka jeans. Man undrar om dessa kommer att blänka om halvannat sekel, ens om de får ligga oanvända i ett textilmagasin?
Varför anses blankt vara så fint? Varifrån kommer egentligen modet med blanka kläder? Man ser blanka jackor och byxor och lackleggins – inte sällan är det något man tar på sig för att vara litet fin, till fest. Den självklara kopplingen torde vara överhetens benägenhet genom historien att klä sig i det dyraste tyg som finns; siden. Siden är dyrt. Siden är fint. Även om det långt fram i tiden var både juridiskt och moraliskt otillåtet att klä sig på ett sätt som inte speglade ens sociala tillhörighet, har överheten alltid varit en inspiration och ett föredöme – det kunde ju vem som helst läsa sig till i första bästa katekes att desto högre upp i samhällshierarkin, desto felfriare moral, och därmed desto genare väg till paradiset. En morot god som någon! Idag är det vår tids föredömen; artister och skådisar och TV-kändisar som sätter agendan – ett massivt utbud av veckotidningar och oräkneliga modebloggar hjälper oss andra genom att föra en evighetsdiskussion om vad som gäller just nu. Men allt eftersom trendernas ursprung sipprar nedåt genom folklagren förändras och anpassas de – när påfundet tillsist når de breda massorna är det ofta så förändrat att det kan vara svårt att se släktskapet med originalet. Ta de blanka jeansen som exempel; skinnbyxor har varit poppis i olika sammanhang. Svarta i smal jeansmodell var stort i San Franciscos gay- och MC-subkulturer på 60- och 70-talen. De kom att representera ett vilt undergroundleverne, en frånvändhet från mainstreamsamhället. Adopterade av exempelvis hårdrocken har de fortfarande en roll som trotsiga, vågade och alternativa. De svarta, blanka jeansen kan alltså sägas ha ett avlägset släktskap med en värld av knark, brott och utmanande sexualitet – men när de dras på i Brantevik eller Hammenhög har de för länge sedan lämnat wild n' crazy-stadiet och blivit något som bara är snyggt.
Nu var inte allt tyg som blänkte siden, det var så pass dyrt att inte ens de rikaste vare sig kunde eller tilläts slösa med det hur som helst – men jodå, det fanns flera bra substitut! Redan i nådens och Kund Sigismunds 1599 får vi litet förmanande veta att:
”Jngen af förnemligare fålck låte lijckkijstan mädh fijnt klädhe Sijden eller annat kostbart tygh, utan allenast mädh Slät rask (om han will) eller annat af thess wärde, öffwerdraga.”
Siden, fine, men inte på likkistan! ”Rask” är inte bara ett välkänt soldatnamn, det är också ett ylletyg där ena sidan är glänsande blank som, just det, siden! Betyder det att rask-tyget ska betraktas som ett fake-siden, något man luras med? Nja – på samma sätt som coated-jeansen knappast kan tas för skinnbrallor annat än vid en väldans hastig titt i förbifarten. Men det är nog inte heller meningen – det märkliga med trender som med en glaciärs hastighet genomgår en social inflation är att de mycket väl kan ta fasta på ”fel” saker. I sidentygets fall blev det den blanka ytan – inte följsamheten eller den försumbara vikten, eller ens det astronomiska priset – som kom att betyda fint och uppklätt, och som efter många om och men hamnade på de österlenska bondkvinnornas klutar. Fint ska det va'...
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
Varför anses blankt vara så fint? Varifrån kommer egentligen modet med blanka kläder? Man ser blanka jackor och byxor och lackleggins – inte sällan är det något man tar på sig för att vara litet fin, till fest. Den självklara kopplingen torde vara överhetens benägenhet genom historien att klä sig i det dyraste tyg som finns; siden. Siden är dyrt. Siden är fint. Även om det långt fram i tiden var både juridiskt och moraliskt otillåtet att klä sig på ett sätt som inte speglade ens sociala tillhörighet, har överheten alltid varit en inspiration och ett föredöme – det kunde ju vem som helst läsa sig till i första bästa katekes att desto högre upp i samhällshierarkin, desto felfriare moral, och därmed desto genare väg till paradiset. En morot god som någon! Idag är det vår tids föredömen; artister och skådisar och TV-kändisar som sätter agendan – ett massivt utbud av veckotidningar och oräkneliga modebloggar hjälper oss andra genom att föra en evighetsdiskussion om vad som gäller just nu. Men allt eftersom trendernas ursprung sipprar nedåt genom folklagren förändras och anpassas de – när påfundet tillsist når de breda massorna är det ofta så förändrat att det kan vara svårt att se släktskapet med originalet. Ta de blanka jeansen som exempel; skinnbyxor har varit poppis i olika sammanhang. Svarta i smal jeansmodell var stort i San Franciscos gay- och MC-subkulturer på 60- och 70-talen. De kom att representera ett vilt undergroundleverne, en frånvändhet från mainstreamsamhället. Adopterade av exempelvis hårdrocken har de fortfarande en roll som trotsiga, vågade och alternativa. De svarta, blanka jeansen kan alltså sägas ha ett avlägset släktskap med en värld av knark, brott och utmanande sexualitet – men när de dras på i Brantevik eller Hammenhög har de för länge sedan lämnat wild n' crazy-stadiet och blivit något som bara är snyggt.
Nu var inte allt tyg som blänkte siden, det var så pass dyrt att inte ens de rikaste vare sig kunde eller tilläts slösa med det hur som helst – men jodå, det fanns flera bra substitut! Redan i nådens och Kund Sigismunds 1599 får vi litet förmanande veta att:
”Jngen af förnemligare fålck låte lijckkijstan mädh fijnt klädhe Sijden eller annat kostbart tygh, utan allenast mädh Slät rask (om han will) eller annat af thess wärde, öffwerdraga.”
Siden, fine, men inte på likkistan! ”Rask” är inte bara ett välkänt soldatnamn, det är också ett ylletyg där ena sidan är glänsande blank som, just det, siden! Betyder det att rask-tyget ska betraktas som ett fake-siden, något man luras med? Nja – på samma sätt som coated-jeansen knappast kan tas för skinnbrallor annat än vid en väldans hastig titt i förbifarten. Men det är nog inte heller meningen – det märkliga med trender som med en glaciärs hastighet genomgår en social inflation är att de mycket väl kan ta fasta på ”fel” saker. I sidentygets fall blev det den blanka ytan – inte följsamheten eller den försumbara vikten, eller ens det astronomiska priset – som kom att betyda fint och uppklätt, och som efter många om och men hamnade på de österlenska bondkvinnornas klutar. Fint ska det va'...
/Marcus Marcusson
Österlens Museum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar